Ledaren: Den nya id-koden

För drygt tjugo år sedan satt en statlig arbetsgrupp och funderade på hur alla finländska medborgare kunde få en officiell e-postadress. Med den skulle de kommunicera med exempelvis skattemyndigheter eller olika kommunala instanser.
När folk skulle sända e-post till någon myndighet, skulle mejlet i sig självt vara en bekräftelse på avsändarens identitet. Lite som en elektronisk underskrift, alltså.
Kanske varje nyfödd hade fått sitt mejlkonto tillsammans med personbeteckningen? Eller skulle inloggningen komma då man nådde en viss ålder? Minderåriga har också så kallad rättshandlingsförmåga, så rent principiellt borde de ha fått tillgång till sin ”medborgarmejl”.
Arbetsgruppen hann knappt inleda sitt arbete innan det avbröts. Kanske någon insåg att mejl – som då för de flesta var en ”wow, framtiden är här!”-upplevelse – inte på långt när uppfyller ens grundläggande krav på sekretess i kommunikation mellan myndigheter och medborgare.

Mejlkontot skulle såklart ha varit kopplat till personbeteckningen, det som många då ännu kallade ”socialskyddssignum”, som det hette för länge sedan.
Personbeteckningen uppfattas som något evigt. Vi får alla en unik, egen beteckning. Den hänger med oss ändå till slutet, och till och med lite längre, ända till alla papper som behövs för att ta oss ur systemen för de levande och till de dokument som ser till att det som var vår egendom får nya ägare.

Personbeteckningen har nästan något magiskt över sig. Lite nummermagi har den faktiskt. Om du delar din personbetecknings nio siffror med 31 får du ett resultat som i en särskild tabell ska stämma överens med beteckningens tionde siffra eller bokstav.
Personbeteckningen är rentav hemlig, man ska akta sig för att avslöja den, sägs det.
Ändå är denna individkod bara ett praktiskt redskap för att hålla kolla på folk, inte alls hemligt: Vem som helst av oss kommer när som helst åt hundratusentals finländares personbeteckningar i alla olika öppna register.

men nu ändras allt! Eller, nåja, inte bums. Men systemet är föråldrat.
”Det är hög tid att förnya personbeteckningen. Det har tjänat oss bra, men bristerna är uppenbara”, skrev Helsingin Sanomat på ledarplats för några dagar sedan.
En arbetsgrupp ska nu reda ut hur vi alla kunde få nya koder. Det blir säkert också så som legendariska språkvetaren Mikael Reuter skrev redan 2001:
”Skulle vi i dag få en ny lagstiftning om det som nu kallas personbeteckning så skulle den termen med säkerhet ändras till personnummer som i de andra nordiska länderna.”

Varför ska det här ske? Som argument uppger statsrådet bland annat att ”födelsedatum och kön framgår ofta i onödan av den nuvarande personbeteckningen, vilket för sin del förhindrar mera omfattande användning av beteckningen.” Det här borde motiveras något utförligare.
En annan orsak är att personbeteckningarna inte räcker till. En ”betydande del av personer som endast tillfälligt vistas eller uträttar ärenden i Finland blir utan en identifieringskod”. Det handlar alltså inte om att systemet har ett bäst före-datum. Varje dag under detta sekel och därpå framåt kommer nya personbeteckningsalternativ, långt fler än vad det föds nya finländare. Antalet nyfinländare är inte heller så stort att det är ett bekymmer att införa dem.

det handlar också om det här: ”kan utnyttjas i större omfattning”, skriver statsrådet. Det är EU-nivå och visionen om ett skatteregistreringsnummer, TIN (Taxpayer Identification Number). Ett nummer för människor, företag och alla organisationer och sammanslutningar som kan betala skatt.
”EU TIN kunde vara den bästa lösningen att lösa de svårigheter som medlemstater har i att korrekt identifiera alla sina skattebetalare som verkar över gränserna”, konstateras i Europeiska kommissionens aktionsplan från 2012.

Det är lätt att förstå identifieringsproblematiken i vårt öppna Europa. Inkonsekventa och varierande registeridentiteter i olika system försvårar ärenden för myndigheter och den privata sektorn, som statsrådet skriver. Och visst skulle det vara praktiskt med ett EU-signum med vilket man bums kan registreras i alla system, exempelvis om man får ett jobb i Sverige, som kan vara ett verkligt byråkratiträsk.
Det känns ändå smått ohederligt att det i pressmeddelandet om arbetsgruppens uppdrag inte noteras att det finns en solklar EU-dimension i personnummerfrågan. Är EU ett så känsligt tema just nu med allt från brexit till dem som vill se ett mer federalt EU?
Behöver vi ens slopa vår personbeteckning? Tekniskt sett finns det väl inga hinder för ett eget TIN-system, för dem som behöver det. Det som i alla fall behövs är total öppenhet kring det som arbetsgruppen nu ger sig i kast med.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*