Ledare: Vi avgör fiskens framtid

Fotograf Ari Kuusela från Åbo fick pris i årets nationella naturfototävling. På hans bild pickar en mås med sin näbb på ett djupfryst block av foderströmmingar. Med den här bilden kom Kuusela på första plats i klassen naturen och människan.
Bilden är också illustrativ för vår tid, eftersom det mesta av den fisk som dras upp i våra vatten inte landar på en tallrik i våra kök. Detta trots att folk gärna skulle äta mer naturfisk, av alla de slag.

Finländare äter numera ungefär 310 gram strömming i året. På 1990-talet uppgick strömmingskonsumtionen till 1,2 kilo per person och år, så utvecklingen har varit drastisk. Om man blickar ännu längre bakåt, till början av 1980-talet, så åt finländare i snitt tio gånger så mycket strömming som nu, enligt Naturresursinstitutet Luke.
För de andra naturfiskarnas del var de konsumerade mängderna följande i fjol: gädda 440 gram, abborre 390 gram, gös 380 gram och sik 330 gram per person. Därtill åt vi 550 gram mujka, siklöja, per person 2016.
Den överlägset mest populära inhemska fisken är en odlad fisk, regnbåge. Varje finländare åt i snitt 1,2 kilo inhemsk regnbåge i fjol. Laxfiskarna är överlag de mest eftertraktade, för därtill kommer den importerade laxen, 3,5 kilo per person. Totalt äter vi nu tretton kilo fisk per person och år.

Konsumtionen av inhemsk fisk var 2016 ungefär den samma som året innan, men vi köpte mindre importerad fisk. Mängden importerad lax minskade med en sjundedel, vilket sannolikt var en följd av högre priser.
Totalt åt vi hela 8 procent mindre fisk i fjol, vilket är en märkbar nedgång.
Efterfrågan och utbud möts inte.
Den inhemska fisken har marginaliserats, samtidigt som importen har skjutit i höjden. Vi äter nu dubbelt så mycket fisk som på 1980-talet. Men när den utländska fisken blir dyrare, förskjuts inte efterfrågan till inhemsk fisk – eftersom den inte finns.

Handeln och konsumenterna ropar efter inhemsk fisk, men det går inte att svara på den efterfrågan, enligt Finlands Yrkesfiskarförbund, SAKL. De fiskar som fångas av yrkesfiskare utgör inte ens 6 procent av totalkonsumtionen, enligt SAKL, som kräver omedelbara åtgärder.
Det är särskilt två faktorer bakom utvecklingen, säger Katriina Partanen, verksamhetsledare vid Pro Fisk, en allmännyttig förening vars medlemmar är organisationer inom fiskerihushållningen, yrkesfiskare, fiskförädlare och fiskhandlare.
”Det går inte att odla mer inhemsk fisk, eftersom tillstånden är otillräckliga. Yrkesfiskarna pinas i sin tur av skadedjur, av vilka de främsta är skarvarna och sälarna”, säger Partanen (Talouselämä, 2.11).

Skarvar och sälar är en faktor, det kan ingen förneka. Ändå kan vi inte blunda för den prisutveckling som skett.
Finsk fisk konkurrerades ut långt innan skarvarna och sälarna blev de stora problemen. I vilken kontext ska vi därför tolka det som Partanen säger?
”Våra medlemsföretag signalerar hela tiden att de kunde sälja mer om det skulle finns mer primärproduktion”.
Det verkar finnas en vilja. För ett år sedan efterlyste fiskförädlings- och livsmedelsföretaget Hätälä, ett familjeföretag i Uleåborg, att de letar efter 100 nya fiskare som kunde leverera fisk. Tidigare hade Hätälä 400 underleverantörer.
Borde inte sådant synas på folks tallrikar, i något skede?

Ett problem är väl att allt flera fiskare inte anser att det är värt att ta sig ut på havet då priset på inhemsk fisk har pressats så lågt. Det är lite samma problem som för lantbruket: det som betalas till primärproducenten utgör en liten del av det pris som hittas på lapparna när fisken ligger i kyldisken i mataffären.
I andra ändan av vågskålen finns uppgifterna om att konsumenterna tycker att inhemsk fisk är dyr. I en färsk enkät av Innolink Research uppgav fyra av fem att de såg fisk som en av de viktigaste proteinkällorna. Lika många skulle gärna äta mer fisk – men att det höga priset är det största hindret.

Vad är då ett skäligt pris? Kanske vi ska närma oss frågan ur ett annat perspektiv: Det mesta vi äter har blivit mycket billigare. Den andel av hushållens inkomster som används till mat har minskat kraftigt.
Kanske vi borde fundera på hur vi uppfattar inhemsk fisk? Tänk om vi skulle se på den som något extra och at det därför är ok att betala lite mer?
Det handlar trots allt om prioriteringar. Om efterfrågan stärks, ökar säkert intäkterna på primärnivå, vilket i sin tur är en viktig signal till yngre att det går att leva som fiskare också i framtiden. Den inhemska fiskens framtid hänger inte vara på yttre faktorer utan på helt vanliga finländares val i vardagen.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*