Ledare: Underkänt, FPA

Det blev ett kaos då Folkpensionsanstalten tog över ansökningarna om utkomststödets grunddel. Behandlingarna drog ut på tiden och dessa förseningar ledde till betydande bekymmer för många av dem som har allra minst.
Enligt lag ska ansökningarna behandlas inom sju dagar, men den nivån nådde FPA först i slutet av mars. Detta trots att hundratals extra personer anställdes för att reda upp kaoset.
FPA skickade också brev till kommunerna med en förfrågan om det skulle vara möjligt att ”låna” personal för att försnabba behandlingen av utkomststödsansökningarna. I kommunerna, som fortsättningsvis svarar för förebyggande och kompletterande utkomststöd, uppfattades det hela lite som Bembölebornas metod att förlänga täcken – klipp av en bit i ena ändan och förläng med den i andra ändan.

Somliga av dem som i kommunerna tidigare skötte utkomststödsansökningar ansåg att FPA-kaoset hade varit lätt att förutspå. Tidigare hade över 2 000 kommunalt anställda skött dessa ansökningar, men FPA räknade med att klara processerna med klart färre.
Många av dem som nu rekyterades hade därtill ingen erfarenhet av att arbeta som förmånshandläggare och fatta beslut om utkomststöd.
Resultatet var att många utsatta människor inte hade pengar till hyra, mat eller mediciner.

I början av mars hade riksdagens justitieombudsman tagit emot klart fler klagomål än vad som var fallet under hela 2016. De handlade inte bara om förseningar utan också om felaktiga beslut.
När Helsingin Sanomat efterlyste folks erfarenheter, tog 300 människor kontakt, både sådana som väntade på utkomststöd och sådan arbetade inom social- och hälsovården. Personer som arbetade som utkomststödet berättade om hur upplevt sig hotade då deras chefer inte var nöjda med hur snabbt ansökningar behandlades. Inte så konstigt om det blir fel.
Hur många människor handlade det då om? Statistik ger en bra bild av problemets omfattning: På ett dygn kunde 22 000 personer ringa FPA:s telefontjänst. FPA-kontoren besöktes som mest av 12 000 människor på en dag. Många av dem som kallats in som ”rusningshjälp” hade avtal som sträckte sig till slutet av september, men de är nu sysselsatta åtminstone till början av 2018, uppgav förmånsdirektör Anne Neimala till Lännen Media i augusti.

Det verkar i alla fall som FPA fått en viss ordning på processerna kring utkomststödets grunddel. Den slutsatsen kan vi dra av att FPA tydligen har börjat fokusera på hyrorna, som är kopplade till stödformen – och inte alltid med positiva följder.
Bo Holmberg, som har varit volontär i sociala organisationer, redogjorde i en insändare den 27 oktober för hur detta drabbade en äldre Åbobo:
”FPA i Åbo hittade på i sin frenetiska ihärdighet att följa uppställda normer att denne måste få tag på en billigare bostad med lägre hyra och gav en viss tid att ordna upp saken. FPA kan ju inte föreställa sig att informera en äldre i trångmål hur det hela skall gå till eller uppge vem som kan hjälpa med att ordna en bostad att flytta till.”
Holmberg anser kommunerna hade en bättre kontaktyta till sina klienter, medan FPA ser sina klienter som nummer i datorn och helst inte hör eller ser dem. I det här fallet verkade det inte heller ha lett någon vart efter kontakt med både socialarbetare och socialombudsman, skrev Holmberg.
”Då utkomststödet överfördes till FPA skedde en märkbar försämring i helheten för de nödställda eller andra som behöver något stöd i en viss situation.”

Vad handlade det här om? Många som får utkomststöd har fått ett brev av FPA, där de förutsätts skaffa sig en billigare hyresbostad. Eftersom utkomststödet är tänkt som ett tillfälligt stöd, är målet på sikt att stödmottagaren en dag ska ha det så mycket bättre att det här stödet inte längre behövs. Det här är ändå i högsta grad teori, eftersom många av dem som får utkomststöd är utslagna, sjuka eller äldre som inte ens har någon som helst teoretisk chans att skaffa högre inkomster – eller hitta en billigare bostad.
Det finns sedan tidigare kommunvisa gränser för hur hög hyra en utkomststödtagare borde betala. Det är de som har för ”hög” hyra som fått brev.

Vid FPA medger man ändå att hyresgränserna kan vara föråldrade och inte alltid motsvarar nuläget (Ilta-Sanomat, 3.11). FPA-direktören Pasi Pajula medger att man vid FPA ”kan lära sig” av det som skett.
De brev som skickats ut kan få stödmottagare att tro att utkomststödet upphör om det inte blir en flytt till en billigare bostad. Så är ändå inte fallet, men tanken är att man ska kunna bevisa att man i alla fall försökt. Var och en kan föreställa sig hur ”möjligt” detta är för en äldre sjuklig människa, stressad av FPA:s brev, att leta reda på en ny bostad – eller ens klara av flytten, om en sådan verkligen hittas.
Pajula anser att FPA misslyckats med kommunikationen. Det räcker inte långt. Vad gör man då för att lugna alla människor som nu är rädda för hur det ska gå med dem? Det sätt man behandlar dem som har det allra svårast är under all kritik – samtidigt som de anställda vid FPA pressas till det yttersta.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*