Ledare: Barn, mat och betyg

Det var för ungefär tio år sedan som Utbildningsstyrelsen kom ut med en rapport om att var femte femteklassare inte klarade av att känna igen en tall. Testet hade utförts så att barnen hade fått titta på fotografier och kryssa för vilka växter de föreställde.
Det här resulterade i flera stora artiklar med varningar om hur barn har fjärmats från naturen och med pedagogiska tips för hur föräldrarna borde åtgärda problemet, för det var ju deras fel, som det brukar vara.

Det räckte ändå inte länge innan diskussionen vände. Allt fler vuxna som fick se samma bilder sade öppet att de tyckte uppgiften var väldigt svår. Efter att en biolog i en insändare i Helsingin Sanomat konstaterat att Utbildningsstyrelsen knappast hade kunnat hitta mer vilseledande och icke-representativa bilder på tallgrenar, kändes det som om barnen kanske inte ändå var så fjärmade från naturen som det befarats. Föräldrarna kunde lämna de åtalades bänk.

För några år sedan skrevs det en hel del om ett lite motsvarande identifieringsproblem. I det här fallet gällde det så kallade Lene-metoden, som används av rådgivningsbyråer för att bedömabarns neurologiska utveckling.
I testet ska barn berätta vad de ser på en tecknad bild som föreståller en lantgård. Det som väckte oro var att många barn inte kände igen så vanliga djur, som exempelvis ko, gris eller höna.
Den här utvecklingen märktes för cirka tio år sedan – faktiskt ungefär samtidigt då barnen sades ha svårt att identifiera tallar.
Rådgivningsbyråerna har därför tagit i bruk också en urban bild för att testa barnen.

Är det här då oroväckande eller bara en följd av att barn växer upp i en mer urban värld?
”Djuren känns främmande för en del av barnen”, sade neuropsykologi, Lene-metodens utvecklare, Riitta Valtonen till Yle om fenomenet.
Kanske en orsak var ändå att den bild som användes i Lene-testet måste vara minst sagt förbryllande för barn: grisen bor i en hundkoja, hönan i en stubbe, och kon klättrar i ett träd och ser dessutom ut som ett mellanting mellan en häst och en flodhäst. Flera barn blev säkert bara förbryllade och visste inte riktigt vad de skulle säga då rådgivningens hälsovårdare inte verkade ha alla kossor i ladugården.

Vi kan också fråga oss hur många småbarnsföräldrar som de senaste åren har sett ett svin, en höna eller en ko i en äkta lantgårdsmiljö. Om inte de upplevt en sådan, känns en lantgårdsmiljö rentav fiktiv också för barnen, som nästan uteslutande ser kossor i tecknad form på mjölkförpackningar.

De här två fallen kan sannolikt avskrivas som exempel på brister i själva metoden. Vuxna testmakare missar målet då de använder sig av test som inte motsvarar verkligheten (tallbilden) eller som är föråldrade (lantgårdsbilden). Testen saknar helt enkelt relevant kontext för barnen.
Det som däremot känns relevant är forskaren Pia Smeds färska avhandling vid Uleåborgs universitet: För var tredje elev på femman och sexan är det oklart varifrån maten kommer, enligt hennes undersökning.
”Elevernas bild av lantbruk är ofta romantiserad eller så upplevs de som någon form av djurparker”, skriver Smeds, som arbetar vid Naturresursinstitutet Luke.
Det sätt som medier presenterar matproduktion har också en stor betydelse, enligt Smeds, som disputerar på fredag. Hennes studie omfattade drygt 300 barn i Forssa, Jockis, Vasa och Helsingfors.

Vad är då resultatet om kopplingen mellan det som finns på tallriken och det sker på lantbruken blir allt mer abstrakt? En risk är uppenbar: Ju mindre människor vet om hur maten kommer till, desto mindre är säkert då också intresset för sådana faktorer som hur ren maten är och hur djuren mår.
Allt färre ställer då frågan om varifrån maten kommer och hur den har producerats.

Smeds studie handlade inte bara om vad barn visste eller trodde sig veta om matens ursprung och hela lantbruksnäringen. Hon studerade också undervisningsmetoder och fann något som nästan kan beskrivas som en heureka-upplevelse:
När barn fick lära sig i en äkta miljö – ute på en åker, på en lantgård eller i ett kök – blev inlärningsresultaten mycket bättre, enligt Smeds. Det fenomenala är att de barn som fick en chans att lära sig på nya sätt också började klara sig bättre i skolan överlag.
Vi har redan Skolmatdiplom, ”Vi äter och lär tillsammans”-rekommendationen och läroplansmålen om hur skolmåltiderna bör vara miljöer för inlärning. Nu är frågan om vilka alla som kan inkluderas i arbetet för att göra matproduktionen mindre abstrakt – antingen i samband med skolmåltider eller i form av besök på lantbruk – och med det samtidiga målet att göra skolgången lättare för många barn. Här kan Smeds säkert komma med ny, viktig vägkost.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*