Lägg partiboken åt sidan

Dessa funderingar ”for what they’re worth” har jag haft efter den ”tvåspråkiga” presidentkandidats debatt i måndags.

Även om det är snävt definierat så borde år 2018 presidentdebatten på svenska enbart granska i sömmarna presidentkandidaternas vilja att beskydda och vända den onda spiralen av diskriminering mot finlandssvenskar och svenska språket i Finland.

För första gången har en presidentkandidat förlöjligat den svenskspråkiga debatten genom att vägra prata svenska. Att hon förtjänar en finlandssvensk röst är ju självklart, men vem tror Huhtasaari hon är? Vad har hon för människosyn egentligen? Sådana värderingar eftersöks inte av den ”internationella” arbetskraft hon vill att ska växa fram från Finlands elevkullar.

Yles styrelse och koncernledning får stå till svars för att de tillåtit debatten att döpas om/omdefinieras till ”tvåspråkig” och att frågor ställs på finska till Huhtasaari.

De andra presidentkandidaterna deltar för att prata på svenska till den svenskspråkiga väljarkåren, på ”prime time” tv-tablå tid. Yle (”Rundradion” används väl knappt längre?) kan offentliggöra protokollen från det beslutet; målgruppen för debatten är chockade att deras svenskspråkiga debatt skymfats på det sättet.

Att Vänsterförbundets svenska var långt ifrån Claes Anderssons är ju högst beklagligt. Hon försökte dock prata svenska och verkar genuint bara inte vara en ”språkmänniska”. Vänsterförbundet borde bekosta ett språkbad åt henne.

En finsk president ska prata svenska. Att hon respekterar svenska och finlandssvenskar utgår jag dock från. Hennes parti gör det dock garanterat: enbart tre kandidater har ”billboard”-valaffischer på svenska och finska i Helsingfors, och det är De Gröna, Vänsterförbundet och SFP.

Full fokus på diskriminering och ”hijacking” av Finlands tvåspråkiga nationella identitet är berättigat 2018. Vad kandidaterna tycker om feministisk utrikespolitik och Nato går att läsa sig till på annat håll.

Finlandssvenskheten (rätten att vara sig själv i till exempel det kraftigt förfinskade Helsingfors och utvandring till Sverige) och svenskan (konstitutionen, möjlighet till fri rörlighet i arbetsmarknaden, service på svenska både inom offentliga och privata sektorn, nordiska och internationella prägeln på Finland) är så pass kraftigt kringskuren och åtklämd.

Ett flertal privata och offentliga företagsledningar, kommunikationsavdelningar, myndigheter, kommunala verk, butikschefer, butikspersonals vägrar att prata svenska (finska eller engelska är det som gäller) och har ivrigt beslutat att skylta enbart på finska och att avskaffa användningen av svenska ortnamn och traditionellt tvåspråkiga företags- och föreningsnamn i vår huvudstad och i Svenskfinland.

Vem tror alla dessa småpåvar att de är som väljer att sudda ut och osynliggöra svenskans naturliga synlighet och fortsatta dagliga användning i Svenskfinland? Med vilken rätt verkar de för att steg för steg göra svenskan till ett ”hemspråk”, och vilken människosyn och Finlandsbild har de?

Jag är trött på att till exempel ta – och skäms att ta – mina fullständigt tvåspråkiga barn till lekland som HopLop och Leikkiluola i södra Helsingfors och mötas av skyltar på enbart finska, engelska och lite ryska, samt bli ”stone-wallad” då jag testar om det går att prata svenska.

Att gå på simlektioner på svenska i Britas och notera att den nyligen skyltats om till ”Pirkkola simhall” (har Helsingfors Stad bestämt det?) och att de facto all skyltning (förutom gamla skyltar) är på enbart finska.

Dags för lite hederlig kollektiv lobbying och vid behov bojkott/anmälan om diskriminering till deras huvudkontor/huvudmän.

Vi som väljare, konsumenter och medborgare har rösträtten, köpkraften, konstitutionen och företags anti-diskrimimeringsramverk att vila på.

Det finns en diaspora på cirka 500 000 sverigefinnar och finlandssvenskar i Sverige. Även om de är välrotade i Sverige så klappar deras hjärta fortfarande starkt för Finland. De utgör en enorm ”talent pool” för Finland inom ett helt spektrum av yrken. Om de skulle förmås att ”vända hem” i någon större numerär så skulle det utgöra en ”energy boost” för Finland.

Diasporan uppfattar dock de högljudda signalerna i finska samhällsklimatet: stolta svensktalande (oavsett finskt eller finlandssvenskt ursprung), med inga eller bristandekunskaper i finska, behöver inte göra sig besvärat att flytta hem.

Med vilken rätt tillåts en sådan för Finland ogynnsam ekonomisk politik att föras?

Mina ”take-aways” vad gäller röstande. Rösta på SFP eller Gröna i första omgången. Rösta på Gröna i andra omgången, om det blir någon. Som liberal borgerlig väljare kan jag inte rösta på hala Niinistö, som inte ens bemödat sig med tvåspråkiga valaffischer i Helsingfors och vars skyltning på hans ”Café Niinistö” är enbart på finska.

Jag rekommenderar andra att lägga partiboken åt sidan – inklusive huruvida era åsikter om Nato eller något strider mot era värderingar: rösta på de kandidater som faktiskt värnar om finlandssvenskheten och svenskan, det vill säga rösta inte av slentrian på de som låtsas att de bryr sig, eller missförstått presidentens roll som värdeledare för alla medborgare.

Gå och rösta mangrant och rösta inte blankt! Sedan får vi se om det blir en andra valomgång!

Patrick Nylund
Södra Helsingfors, med stolta rötter i Hangö, Ekenäs och Kvevlax i Vasanejden

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*