Krönika: Förutsägbarhet att utmana

”Att nästan allt är upp till vad i strikt mening en B-flicka hittar på visar hur sårbart laget är.”

Patenterat genombrott. Ellen Norrgrann kilar in mellan några motståndare och stänker in ett av sina 71 mål i höst. Foto: Mats Lundberg

HANDBOLL

Handbollens FM-serier har hunnit ungefär halvvägs. Som vanligt så här års har överraskningarna varit alldeles för få.

På förhand visste vi att Sjundeå är försvagat jämfört med många tidigare säsonger, att Cocks är överlägset i herrligan och att Dicken befinner sig i samma oantastliga sits på den kvinnliga sidan.

Likaså anade vi att herrarna i ÅIFK och Pargas IF med sina smala och oerfarna trupper skulle få nästan lika svårt att hävda sig som förra säsongen. Och att Åbokamraternas damer med sin unga superstjärna Ellen Norrgrann i spetsen är konkurrenskraftiga i getingboet bakom Dicken och Helsingfors IFK.

Profetiorna har besannats på ett närmast kusligt sätt. Ur ett åboländskt perspektiv finns egentligen bara två frågor som vi ännu inte vet svaret på.

För det första: Är det ÅIFK eller Piffen som senast i februari säkrar kontraktet och tillsammans med åtminstone HIFK och Sjundeå tillbringar vårvintern i den nedre slutserien? Utgår då från att poänglösa nykomlingen Hangö IK i förlängningen är det ena laget som via kvalspel tvingas försvara ligaplatsen.

Den andra frågan av intresse är huruvida Åbodamerna når den övre slutserien eller inte. För att i fortsättningen få mäta sina krafter mot hårdare, ofta övermäktigt motstånd krävs minst en fjärde plats efter avslutad grundserie.

Om man sedan i kvartsfinalskedet har någon fördel av att oftare ställts mot suveränerna Dicken och HIFK är väl inte riktigt klarlagt. Förra säsongen hade Sparta det inte då man i kvarten mötte ett segervant ÅIFK som gått fram som en stormvind i den nedre serien.

Efter att ha vunnit båda sina höstmöten över Hangö och Pargas behöver IFK-herrarna i praktiken bara en inbördes seger till för att nästa år förbereda sig på ännu en säsong i högsta serien.

Visserligen spelas de återstående nyckelmatcherna på bortaplan. Men om Åbolaget i januari har alla sina bärande krafter tillgängliga är utsikterna goda för att fixa de erforderliga poängen.

Dessutom har IFK med bästa möjliga manskap möjligheter att utmana både Hifki och Atlas hemma i Samppalinna. En riktigt lyckad insats till räcker sannolikt för att i god tid förnya kontraktet.

Pargas IF fick sin första efterlängtade seger på över tjugo år i FM-serien då man hemma i PIUG för två veckor sen betvingade Hangö med klara siffror.

Under sin nye kroatiske tränare Boris Dvorsek har Piffen lyckats krympa förlustsiffrorna från comebacksäsongen i fjol. Dock utan att särskilt ofta utmana om poängen.

Rödtröjorna var ändå nära att skrälla redan i sin andra hemmamatch i höst mot Atlas då man föll med uddamålet efter ett slutsminutsdrama av sällan skådat slag.

Sedan Andrej Miladinovski utjämnat från strafflinjen med 25 sekunder kvar, prickade Anthony Hellakoski in 26–27 i sista sekunden trots att gästerna från Vanda var decimerade med två man.

Detta tunga bakslag kan liksom Fredrik Lundens dumma röda kort i derbyt mot ÅIFK bokföras på orutinens konto. Kylan hos en trupp som inte tidigare framträtt på den här nivån har saknats i känsliga lägen då matcherna i regel avgörs.

Därefter följde den sköna islossningen i andra halvlek mot Hicken och Pargaskillarna slapp smäleken att genomlida en ny vinter utan en enda seger. Inte bara laget utan också den trogna PIUG-publiken var förtjänt av lite goda nyheter.

I damernas FM-serie står och faller Åbo IFK med underbarnet Ellen Norrgrann. Med sina 71 fullträffar efter sju omgångar snittar 16-åringen fortfarande tio mål per match.

Norrgrann har hittills stått för 43 procent av lagets totala målproduktion. Utöver det har hon med sina snabba stegisättnättningar och blick för spelet legat bakom en drös av lagkamraternas baljor.

Det är förstås prima att ha en sådan förstklassig talang i sina led. Fast bakom hennes häpnadsväckande siffror döljer sig också kamratgängets stora akilleshäl.

Att nästan allt är upp till vad i strikt mening en B-junior hittar på visar hur sårbart laget är. Om ÅIFK i vår ska ha någon chans att toppa förra årets fjärde plats med en uppsättning bronsmedaljer krävs ett större bidrag från de övriga spelarna.

Amanda Salenius och framför allt Ingrid Lindbom behöver avlossa sina skott från nio meter betydligt oftare än vad hittills varit fallet. Båda har längden på sin sida men utnyttjar den alltför sällan. Vidare måste kontringsspelet vässas så att även yttrarna mer kommer till sin rätt.

Att det efter sju matcher skiljer exakt 50 mål mellan lagets främsta och näst bästa målskytt är ett graverande facit.

I det läget befinner sig Åbodamerna då de på onsdag i Samppalinna inleder grundseriens andra halva. För motståndet står HIFK så uppgiften är inte den lättaste. Långt därifrån.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*