Krönika: Ett slag för freden

Jagar första OS-medaljen. Kaisa Mäkäräinen hoppas kunna följa upp alla sina triumfer i världscupen med ett besök på prispallen också i Pyeongchang. Foto: Ampumahiihtoliitto

 

De tjugotredje vinterspelen invigdes på fredagen i Pyeongchang i Gangwongprovinsen i norra Sydkorea, cirka 80 kilometer från den hårt bevakade nordkoreanska gränsen.

Ända sedan den lilla bergskommunen för sju år sedan tilldelades spelen har det rått förvirring i framför allt västvärlden – många är de som förväxlat orten med Pyongyang, huvudstaden i det fruktade Nordkorea.

 

Trots det tågade de svurna fiendenationerna in tillsammans på invigningen. En politisk manifestation och en symbol för förbrödring mellan folken, som kanske fungerar på den olympiska arenan men knappast i vardagslivet.

I OS kommer man bortsett från det gemensamma laget i damhockey att tävla som två separata nationer. Sanningen att 23 syd- och tolv nordkoreanska spelare bildar ett lag som i turneringen deltar under en förenad Koreaflagga är inte oproblematisk.

Beslutet har kritiserats hårt både i Sydkorea och internationellt. Många sydkoreaner misstycker att nordkoreanerna klampar in och tar platser som varit vikta för de egna spelarna. Utomlands anser man att det koreanska laget på ett otillbörligt sätt skaffar sig fördelar genom att välja spelare från två nationer.

 

En annan het potatis har varit de ryska atleternas medverkan i OS. Frågan om hur många ryssar som tillåts ställa upp har bollats fram och tillbaka mellan IOK och idrottens skiljedomstol Cas. Slutligen fick 169 grönt ljus att vara med. För 47 andra, däribland mycket meriterade idrottare, avslogs en sista överklagan så sent som natten till fredagen.

Att olympiska kommittén och Cas i flera fall varit oense om vilka ryssar som anses vara rena nog att delta under den olympiska fanan har väckt förundran. Man tycks ha olika uppfattningar om hur utbrett det systematiska dopningsfusket är i Ryssland.

 

Den långt ifrån lika omdebatterade finländska truppen blev till slut 106 man stark. Av dem utgör ishockeyspelarna nästan hälften. Bland de elva grenar där Finland har representation bildar unga konståkaren Emmi Peltonen ett enmannalandslag.

Vid sidan av ishockeyn är andelen längdåkare störst, 19 stycken. Det är också där de flesta enskilda medaljchanserna finns. I skid-VM i Lahtis för ett år sen blev det fem blåvita medaljer och längdåkarna svarade för rubbet.

 

En bra start på OS vore förstås önskvärd för hela truppen. Redan under den första egentliga tävlingsdagen kan vi räkna in två möjligheter till finländska medaljer.

Krista Pärmäkoski finns med i utmanarskaran bakom Marit Bjørgen som trots ett halvt misslyckat genrep i Seefeld förrförra veckoslutet måste bära favoritskapet då damernas skiathlon avgörs.

Går det inte vägen där finns en ny chans några timmar senare då världscupledaren i skidskytte Kaisa Mäkäräinen jagar sin första OS-medalj. På lördag står sprintloppet på programmet.

På söndag står de största förhoppningarna till Iivo Niskanen som leder en finsk kvartett där också fyrfaldige VM-medaljören Matti Heikkinen ingår. Skiathlonen är emellertid inte Niskanens huvudgren i OS – först näst sista dagen i den klassiska femmilen tillhör han de riktigt tunga förhandsfavoriterna.

 

OS-elden tändes av Kim Yuna med både guld och silver i konståkning på sin olympiska cv. För andra gången i dessa sammanhang bar backhopparörnen Janne Ahonen in den finländska fanan.

Ahonen kvalade på torsdagen då spelen tjuvstartade in till dagens tävling i normalbacken. I finalen får han sällskap av tre landsmän.

 

Lite surt för våra mixedcurlare Oona Kauste och Tomi Rantamäki som redan efter fyra inledande förluster försatt sina möjligheter till avancemang. Men poängplatsen är räddad då bara åtta par deltar i den lite udda grenen som först nu finns med på den olympiska agendan.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*