Krönika: Elithockey till skyhögt pris
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Trots uppryckningen de två senaste säsongerna har TPS inte lyckats överleva kvartsfinalen. Bilden är från slutspelet 2016 då Kärpät vann matchserien med 4–2. Foto: Mats Lundberg
ISHOCKEY
”Faktum är att ligahockey inte upplevs lika viktig för den stora massan som förr om åren.”
Ligans grundserie, detta 60 omgångar och halvt år långa spektakel, inleds på fredagen med för TPS del en kort resa till Raumo där Lukko stod för motståndet. Redan i morgon väntar en ny match mot de två senaste årens mästare Tappara i Åbohallen.
Så här kommer det att fortsätta, vecka in och vecka ut, fram till 10 mars då den sista omgången avgörs. På det följer ett slutspel som för de bästa lagen pågår i uppemot halvannan månad. Inte förrän den 28 april, om mer än sju och en halv månad, har med säkerhet en mästare korats.
Fem av de för närvarande 15 finländska ligaklubbarna deltar också i Champions Hockey League. Med lite framgång även där går det utan problem att komma upp i 85–90 tävlingsmatcher under säsongen. Det är rentav fler än de NHL-klubbar som inte går till slutspel.
Åbos puckstolthet har med sina tio FM-ligatitlar, flest tillsammans med Tappara, starka traditioner att försvara. Speciellt nu när det förefaller som att TPS lagt den mörkaste delen av sin stolta svartvita historia bakom sig och åter är ett lag att räkna med.
Under Ari-Pekka Selins två år i TPS-båset hann klubben med en rejäl ansiktslyftning på det sportsliga planet. Efter den fem år långa krisperioden 2011–2015, som då det var som dystrast tycktes vara för evigt, har anhängarna fått tillbaka tron på både laget och klubben.
TPS har lyckats reparera sina slitna och härjade familjeband. Relationen mellan föreningen och dess publik har vuxit sig stark igen. Fast någon lönsam business är elithockeyverksamheten i Finland inte längre. De flesta ligaklubbarna uppvisar illröda siffror då utgifterna subtraheras från inkomsterna.
Vd Mika Eskola har under sina närmare tre år på posten gjort mycket för att höja klubbens anseende i närområdet. Men priset har varit högt. Trots framgången förra säsongen då TPS slutade på andra plats i grundserien blev året en förlustaffär på 1,7 miljoner euro.
Att det inte blev fler än tre playoffmatcher hemma i Åbo bidrog förstås till det ekonomiska fiaskot. Men faktum är också att ligahockey inte upplevs lika viktig för den stora massan som förr om åren.
Utbudet på nöjesfronten är för stort för att folk vecka efter vecka ska kunna fylla ishallarna för att se matcher som i det långa loppet saknar betydelse. Ta TPS fjolår som exempel. Vad mer än en sketen hemmafavör var andraplatsen värd då HIFK ändå blev för svåra i kvartsfinalen?
När man nu inleder den nya säsongen gör man det från ruta ett igen. Trots att Selin gjorde ett storartat arbete och lyfte laget från bottenträsket till toppens omedelbara närhet gav ledningen honom inte förnyat förtroende.
Den nya rodermannen Kalle Kaskinen kommer från den egna familjen men är som huvudcoach ett oskrivet blad. Han har gått den långa vägen, mestadels som assisterande tränare för junior- och ungdomslandslagen, vidare till Jokerit i KHL för att i fjol fungera som en av A-landslagets många hjälpredor.
Några uppdrag som huvudtränare har det ändå blivit. Förra säsongen lotsade Kaskinen TPS till en blygsam åttonde plats i A-juniorernas FM-liga. På cv:n har han också uppdrag som ansvarig för 16- och 17-åringarnas landslag samt en säsong långt tillbaka i tiden med Barcelona i den föga ansedda spanska ligan.
Ingen tung meritlista men med de senaste årens mix med veteraner i form av evighetslokomotiv och entusiastika framåtsträvande ungdomar finns förstås alla möjligheter för TPS att också i år blanda sig i tätstriden.
På isen är det fortfarande lagkaptenen Tomi Kallio och hans vicemän Henrik Tallinder och Éric Perrin som ska leda laget. Att snittåldern på dessa herrar överskrider 40 år tycks inte bekomma dem.
Smarte centern Ilari Filppula, en av de bärande krafterna 2010 då TPS senast vann FM-guld är tillbaka i Åbo som den enda riktigt namnkunniga förstärkningen i årets trupp.
Av det yngre gardet förväntas åtminstone Patrik Virta och Jasper Lindsten producera duktigt med poäng. Liksom Petrus Palmu, en intressant nykomling som förra säsongen öste in poäng i den kanadensiska juniorligan.
Bakåt vilar ett tungt ansvar på målvakten Oskari Setänen som måste upprepa och gärna förbättra fjolårets siffror. Tallinder är oersättlig i uteförsvaret men behöver naturligtvis avlastning av andra backar som Ilkka Heikkinen, Elmeri Eronen och Jani Forsström.
Några ungtuppar till får gärna blomma ut. Särskilt om TPS tänker sig en lite längre slutspelsresa än vad laget var kapabelt till under eran Ari-Pekka Selin.
Till sist är TPS-hockeyn värd en stor eloge för det ställningstagande man kom med under Prideveckan i Åbo i slutet av augusti. I samband med denna publicerade klubben en annons prydd i regnbågens färger bakom den välkända sköldloggan.
Undertill skriver TPS: ”Ett svartvitt hjärta godkänner inte trångsynthet, diskriminering, fördomar eller nedvärdering. Det förstår att världen är full av färger.”
Med detta dekret är HC TPS en föregångare bland idrottsföreningar i Finland. Flera spelare har offentligt ställt sig bakom jämlikhetsengagemanget. Så Åbo har skäl att känna stolthet över sitt lag redan innan säsongen hunnit börja.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.