Krönika: Den förbjudna segern

En gång dömd, alltid dömd. Justin Gatlin tvingades bokstavligt talat be om ursäkt efter att han som förste man på ett helt decennium lyckats besegra Usain Bolt i en final på ett stort mästerskap.

”I en vacker värld förtjänar alla som har tillåtelse att tävla att mötas med respekt.”

Stämningen i Londons olympiska arena var elektrisk när de åtta männen gick ner i startblocken på lördagskvällen för att löpa final på 100 meter.

På bana nummer fyra legendarernas legendar Usain Bolt i karriärens sista individuella lopp. Intill jamaicanen, på femte banan, hans främste utmanare Christian Coleman – världens snabbaste i år med sina 9,82.

Skulle den gamles otroliga mästerskapssvit hålla eller var det dags för ett generationsskifte? Några andra skulle det inte stå emellan. Trodde vi.

Svaret på frågan blev Justin Gatlin, Bolts gäckande ärkerival under de senaste åren. En omstridd herre, inte minst för det allvarliga dopningsbrott han fälldes för 2006 men som han också avtjänade under fyra års tid.

2012 var Gatlin på allvar tillbaka, snabbare än nånsin. Han tog brons bakom Bolt och Yohan Blake vid OS i London samma år och silver i VM i Moskva året därpå.

Till följande VM i Peking 2015 anlände han med årets snabbaste tid och redo att välta Bolt från sprintertronen. Mötet haussades upp som den onde mot den gode, men Bolt förlöste friidrottsvärlden med att än en gång vinna.

Historien upprepade sig i Rio i fjol och man föranleddes tro att spöket Gatlin en gång för alla var jagat på flykten. Så fel vi hade.

Justin Gatlin är ingen populär idrottsman. Var han än dykt upp har han mötts av burop och i London har visselkonserterna ökat i styrka. Då han sedan slog till från sin åttonde bana och förstörde Bolts avskedsföreställning var det ingen som brydde sig det minsta om loppets rättmätiga segrare.

Bronsmedaljören Bolt hyllades som han än en gång triumferat. Gatlin visade sin vördnad genom att knäböja framför honom direkt efter målgången. Det hela påminde mer om en fars än att planetens snabbaste man just hade korats.

Inte ens när Gatlin på söndagen klev upp på prispallen för att ta emot sin guldmedalj kunde folk hålla sig i skinnet. Jag tyckte uppriktigt sagt synd om honom.

Om man har åsikter om internationella förbundets regelverk är det dit missnöjet bör riktas. Inte till en enskild idrottsman som tagit sitt straff. Vad man innerst inne tycker kan man hålla för sig själv. I en vacker värld förtjänar alla som har tillåtelse att tävla att mötas med respekt.

Nu återstår bara stafetten som epilog på den fantastiska sagan om Usain Bolt. Hans personlighet, öppenhet, spexande och inte minst hans enastående framgångar kommer att lämna ett gigantiskt tomrum att fylla. För egen del tror jag inte ens det är möjligt.

Visst kommer nya stjärnor att äntra scenen. Några enstaka kommer till och med att uppfattas som oslagbara under en tid. Men knappast någon under så många år och med samma lyskraft som Bolt. Han har betytt mer för friidrotten än Pelé, Wayne Gretzky och Tiger Woods en gång gjorde i sina sporter.

Om Gatlin under veckoslutet var en extremt impopulär segrare så kan man inte säga det samma om Nederländernas fotbollsdamer. I en färgsprakande EM-final besegrade de den andra stora överraskningen Danmark med 4–2.

Vivianne Miedema frälste värdnationen med två mål och läktarna i Enschede badade i orange när lagkaptenen Mandy van den Berg unisont med segerskytten Sherida Spitse lyfte pokalen mot skyn.

Trots att åtminstone jag själv hyste lite nordiska sympatier råder det inget snack om att rätt lag vann. Nederländerna gjorde en ”Tyskland” och vann samtliga sina matcher inom ordinarie nittio minuter.

Medan flera av de andra utmanarna ödade tid och kraft på både förlängningar och straffar var det full växel framåt när holländskorna skred till verket.

Finalen blev också en härlig slutvinjett på en turnering där många av lagen trots positiv anfallsbejakande fotboll hade förtvivlat svårt med pricken över i; själva målskyttet.

Främst därför gjordes det bara 68 mål på 31 matcher, rekordlåga 2,19 i snitt. Det är 0,02 lägre än den målfattigaste turneringen någonsin på herrsidan: VM i Italien 1990.

Att det blev så snålt med fullträffarna kan man inte gärna beskylla mästarna för. Efter de två inledande, lite trevande uddamålssegrarna över Norge och Danmark i gruppspelet bjöd holländskorna hemmapubliken på målfyrkeri i fortsättningen – minst två mål i varje match. Och det blev bara bättre.

Att bredden på toppen blivit bättre i Europa råder det inget tvivel om. Inför slutspelet talades det om tre starka förhandsfavoriter – Tyskland, Frankrike och England. Sverige stärkta av OS-succén förra året utmålades som en svart häst.

Av denna kvartett var det endast England som överlevde sin kvartsfinal. För att sedan bli överkört av holländsk totalfotboll i semin. En ny tid inom damfotboll grasserar på kontinenten.

Att Tyskland och Usain Bolt på mindre än en vecka störtas från sina troner är nästan mer än vad man förmår ta in. Lyckligtvis höll Mo Farah för trycket och spurtade ner sina afrikanska konkurrenter på tiotusen meter.

Det finns inte utrymme för hur många förändringar som helst på en gång.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*