Konsten att röra på sig

Det är knappast någon som kan motsätta sig målet för skolornas gymnastikundervisning:
”Uppdraget (…) är att påverka elevernas välbefinnande genom att stödja den fysiska, sociala och psykiska funktionsförmågan och en positiv inställning till den egna kroppen. Det är viktigt att de enskilda lektionerna i gymnastik ger eleverna positiva upplevelser och stödjer en aktiv livsstil. I gymnastiken betonas kroppsuppfattning, fysisk aktivitet och samarbete.”
I grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen finns också vissa mer abstrakta mål:
”Gymnastiken ska bidra till att främja jämlikhet, jämställdhet och gemenskap samt stödja kulturell mångfald.”

Det som diskuteras just nu handlar ändå om något helt annat. Undervisningen ska vara trygg. Är den det? Och hur bra korrelerar läroplanens mål med exempelvis Move!-konditionstestet och den så kallade Beep-skyttellöpningen?
Frågan är aktuell i och med skoleleven som avled i Esbo, i samband med just detta uthållighetstest. Här är det bra att notera att den avlidna eleven knappt hade påbörjat testet innan något gick fel.
Det finns heller inget som pekar på att det är något fel på själva testet – som inte är något nytt – men flera kommuner har valt att stoppa Move!-testningarna i skolorna. Det här är förståeligt, eftersom det just nu säkert kan upplevas som minst sagt otrevligt att ordna sådana.

Trots att testet – både själva skyttellöpningen och hela Move!-konditionstestet – inte är något nytt, är det säkert många som undrar över vad det hela handlar om.
Move? Beep? Vadå?
Move! handlar om ett finländskt system för att på ett mångsidigt mäta den fysiska funktionsförmågan hos elever i femman och åttan. Modellen utgår från olika beprövade delelement, många av dem bekanta för de flesta som någon gång testat sin konditon.
Den finska Move!-helheten har skapats som ett samarbete mellan idrottsvetenskapliga fakulteten vid Jyväskylä universitet, Social- och hälsovårdsministeriet, Institutet för hälsa och välfärd THL och undervisningssektorns fack OAJ.

Rätt använt kan Move! säkert vara ett bra redskap i en värld där allt fler barn rör sig för lite och sitter stilla för mycket – paradoxalt nog samtidigt som vuxna sätter mer tid och pengar på motion.
Det sätt som Move! presenteras får ändå ögonbrynen att höjas något.
”Avsikten med systemet är att uppmuntra till eget ansvarstagande för att upprätthålla den fysiska funktionsförmågan.”
I den korta presentationen på Utbildningsstyrelsens webbtjänst edu.fi nämns ordet ”system” sex gånger.
Det är sedan lärarens ansvar att ta ned detta systemtänk till en pedagogisk nivå för alla elever som svettas och mår illa för att orka en Beep-runda till.
Att här tala om ”system” som ”uppmuntrar” barnen känns (tragi)komiskt abstrakt.

Det goda med Move!-testet sägs i alla fall vara att det är barmhärtigare än många traditionella test, sådana där de som är snabbast, starkast eller annars duktigast blir klara först. De bästa får sedan vänta in de övriga – som i det läget knappast upplever situationen som så värst ”uppmuntrande till eget ansvarstagande”.
Tvärtom kan många av de traditionella – tuffa? – konditionstesten ibland kännas som direkt förnedrande.
Tanken med just Beep-skyttellöpningen är att det är lättare att få barn att springa så mycket de orkar än att få dem att springa en viss sträcka X på en viss tid Y. Det senare uppfattas lätt som något konkret hemskt och överkomligt. Målet blir ett hot: ”Jag kommer aldrig att klara det!”
Metoder som är mer motiverande är alltid att föredra. Sedan är det väl knappast heller fel att elever konditionstestas?

Det är inte skolans uppgift att göra folk av barn. På samma sätt är det inte skolans uppgift att se till att barn och unga får en tillräcklig dos av motion. Däremot har skolgymnastiken en klar funktion som ett ett komplement till det som barnen sysslar med på sin fritid (om de gör det: för många är skolans gymnastik tyvärr den enda motionsformen). Och här kommer vi in på de vuxnas attityder.
Det intressanta i nästan alla debatter om skolgymnastik är faktiskt alla de vuxna som brukar ta tillfället i akt att förklara hur förfärligt hemskt just de upplevde sin egen skoltids gymnastikundervisning. Är dessa laddade observationer ens relevanta i sammanhanget? Det fanns säkert mycket annat som var ”hemskt” i skolan förr, men det är något banalt att tro att inte skolgymnastiken utvecklats på samma sätt som alla andra ämnen.
Skolgymnastik är väl ett ämne som alla andra? Somliga klarar sig bättre, andra sämre. Av någon orsak känns det som om det skulle vara helt korrekt att ogilla just gymnastik.
Ibland känns det också som om vi vuxna ibland har en lite väl naiv syn på gymnastik: alla ska ha skoj. Men hej, det finns inget som alla gillar – och kommer aldrig att finnas något sådant. Den här lektionen gör vi något vissa barn gillar, en annan lektion gör vi något som de andra gillar mer. Kunde vi inte i all diskussion om skolgymnastik se gymnastiken som ett skolämne som alla andra?

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*