Konst: Javier Téllez i Åbo konstmuseum

Sömnen som metafor. I Javier Téllez kortfilm fungerar sömngåendet som en beskrivning av det utvidgade medvetande som psykotiska tillstånd kan ge upphov till. Foto: Johanna Bruun

Åbo konstmuseum

Mörkrummet.
Javier Téllez.
Videoverk. Till 29.1.

 I Javier Téllez verk ”Caligari and the Sleepwalker” (2008, ”Caligari und der Schlafwander”) skapas en solid helhet av filmhistoria och samtid. Téllez verk refererar direkt Robert Wieners 1920-tals film ”Dr Caligaris kabinet”. Wieners film, som anses vara ett av de viktigaste verken för skräckfiktionen och den tyska expressionismen, var en av de första filmer som utspelade sig på ett mentalsjukhus.
I Wieners ursprungsversion fungerar sömngångaren Cesare som Dr Caligaris forskarobjekt. Sömngångaren Cesare kan se in i framtiden och svara på frågor om den, men används också av Caligari som ett instrument för att utföra beställda mord.

Den New York-baserade konstnären Téllez (f.1969) från Valencia i Venezuela, är son till två psykiatrer och har ett stort intresse för personer och sammanhang med människor som avviker från normen. Tidigare verk har gjorts i samarbete med funktionshindrade och patienter från mentalsjukhus, så också här.
Processen har inletts tillsammans med mentalsjukhuspatienter från psykvårdanstalten Vinvanteskliniken i Berlin. Patienterna har planerat historien, manuset och rollsättningen tillsammans med konstnären. En del av filmen bygger på bilder där patienterna/skådespelarna själva sitter i en biosalong och tittar på den färdiga filmen. En av huvudrollernas spelas också av den expressionistiska arkitekten Erich Mendelsons observatorium ”Einstenturm”, som byggdes i Potsdam under samma tid som Wieners film spelades in.

Den expressionistiska och futuristiska  byggnaden får en central roll i Téllez pastisch och för genom sitt surrealistiska formspråk, historien mot scifi-hållet. Scifireferenserna återfinns också i själva berättelsen. I Téllez film påstår sömngångaren Cesare att han kommer från planeten Slav stjärnaI–en plats där hela befolkningen lider av mentala sjukdomar. Byggnaden som händelsernas centrum och Slav stjärnan som fiktiv plats, för tankarna till den västerländska tendensen att institutionalisera och gömma undan mental sjukdom på separata platser, avskilda från resten av samhället.

Filmens händelseförlopp är surrealistisk och dialogen likaså. Men vissa huvudsakliga teman går att skönja ur helheten. Cesare kontrolleras av Dr Caligari, främst genom hypnos. Helst skulle han själv vakna, men det verkar vara utanför hans kontroll. Han befinner sig i ett bipolärt tillstånd och kan tala med sin andra sida, genom en spegel. De båda sidorna av sömngångaren hör röster och ställer sig aningen kritisk till Caligaris metoder, men övertygar ändå sig själva om att han har botemedlet. Efter en tid framgår det trots allt att Caligari själv är en patient. Iklädd tvångströja förklarar han för sin egen doktor att han äntligen hittat beviset på sina grandiosa teorier–sömngångaren och Slav stjärnans existens.
På samma sätt som i Wieners film kan sömngångaren, genom sin koppling till andra dimensioner, svara på frågor om framtiden och ställs därför ut som ett kuriöst cirkusnummer av Dr Caligari. Sömngångaren skapar stort intresse, hans mentala utvidgning ses som en tillgång – en port till ett annat medvetande och frågor om livet, kärleken och om hur sömngångaren upplever världen framläggs på griffeltavlorna av en brokig publik. Åskådarna utgör av av allt från unga vackra kvinnor till personer med Downs syndrom eller något annat fysiskt eller psykiskt drag som skiljer dem från normen. Det viktigaste frågan gäller ändå ”Den framtida katastrofen”. Var kommer den att ske? – Här. Kan den undvikas? – Bara om alla människor försvinner.
I Caligari and the Sleepwalker, sker all dialog (på tyska) genom griffeltavlor likt textplanscherna i stumfilmer. Texten för historien vidare utan att vara övertydlig och tappa det surrealistiska greppet. Texten hindrar också helheten från att bli allt för lösryckt och renodlat visuell.
Dr Caligari och sömngångaren är ändå en ganska svårgreppad historia. Vissa tabun gällande psykvården vidrörs och det är ett fint grepp att det är personer med direkta erfarenhet av mentala avvikelser, som får stå i rampljuset såväl som i kulisserna. Den bästa scenen i hela filmen är då Dr Caligari ger en lektion i geografi för sömngångaren Cesare. Medan Caligari pekar på olika länder och världsdelar lyfter Cesare fram griffeltavlor där landsnamnet ändrats till namn på olika psykmediciner. Världen för en person med mentala avvikelser ser annorlunda ut.

Filmens svagaste sida är att det nästan krävs att man sett Wieners originalversion för att Téllez version ska få en förankring. Originalfilmens rigida estetik och narrativ bromsar upp något som kunde ha utvecklats vidare till en helt fristående helhet. ”Slav stjärnan” till exempel förblir ett ganska outforskat kapitel, likaså ”Den stora katastrofen”, då så mycket av händelserna utgörs av en tom, på gränsen till pretentiös dialog.
Johanna Bruun

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*