KONSERTEN: Sonya Yoncheva tog Åbopubliken med storm

Sonya Yoncheva, sopran, och Antoine Palloc, piano. Foto: Seilo Ristimäki

Åbo musikfestspel
Operakonsert i Konserthuset ti 15.8
Sonya Yoncheva, sopran, och Antoine Palloc, piano
Massenet, Puccini, Bizet, Catalani

KONSERTEN. Operaarior beledsagade av en pianist handlade tisdagens kvällskonsert om.

Bulgariska sopranen Sonya Yoncheva, 35 år ung, sjöng ett stiligt och krävande program, där första halvan bestod nästan enbart av Jules Massenets /(1842–1912) musik, medan vi efter pausen fick njuta av klassiker av Giacomo Puccini (1858-1924). Konsertsalen var så gott som fullsatt.

Alltid fattas ju något när arior med orkester måste göras på piano, men Antoine Palloc visade sig vara en skicklig och följsam pianist, så upplevelsen blev knappast mindre njutbar. Yoncheva visade sig ha en stor och intensiv röst, som hon varierar skickligt både i styrka och andra nyanser.

Inledningen med Massenets ”Il est doux, il est bon” (ur ”Hérodiade”) gjorde sig bra som presentation av kvällens artister; möjligen fick sångerskan ännu lite mer sagt med ”Je dis que rien ne m’épouvante” ur Georges Bizets ”Carmen”.  Stilig tonbildning, imponerande forten (utan skrikighet) och vackert legato.

Efter pianistens mellanspel ur Massenets ”Don Quichotte” (akt V), kom första avdelningens första stora höjdpunkt: ”Pleurez! pleurez mes yeux” ur ”Le Cid”), en ytterst krävande sak som Yoncheva gjorde till synes utan större besvär.

Här började hennes trevliga tendens att vandra runt på scenen göra sig gällande. Efter ”Méditation” ur ”Thaïs” som pianisten härmade en orkester i, blev strax därefter spegelarian ”Dis-moi que je suis belle” en verklig prestation att njuta av. (”Méditation” är förresten säkert operans kändaste nummer!)

Och om man hade börjat efterlysa lite tystare tongångar, så fanns ju ”Adieu notre petite table” ur ”Manon” att njuta av; merparten av den visade en mer lyrisk sida av sångerskan som gjorde stort intryck här.

Pucciniavdelningen blev nog så läckert framförd. Numret ur rätt sällan spelade ”La rondine” (Svalan) var ”Chi il bel sogno di Doretta”, en bra inkörsport till Puccinis tonmålerier. Från ”La Bohème” hörde vi två nummer, av vilka särskilt ”Mi chiamano Mimì” tolkades synnerligen snyggt och väl nyanserat. ”Un bel dì, vedremo” ur ”Madama Butterfly” fick vackra färger i Yonchevas linjeföring, och crescendot mot större forte blev minnesvärt: stort men inte överdrivet.

Mellannumren för pianot av Alfredo Catalani och Puccini fyllde sin funktion men kändes här som onödig utfyllnad. Med sopranen igen på estraden blev sedan till sist ”Vissi d’arte” ur ”Tosca” en stor höjdpunkt som fastnade i minnet och sinnet! Fin tolkningsförmåga, vad kan man annat säga?!

Publiken blev mer och mer förtjust, och det hela slutade icke oväntat med stående ovationer. Vi bjöds ännu på tre extranummer, av vilka ”O mio babbino caro” ur ”Gianni Schicchi” fick extra mycket bifall. Kvällen var sällsynt njutbar, och man förstår bra att Sonya Yoncheva just nu gör betydande karriär på de stora scenerna, och att hon är så efterfrågad. Välkommen tillbaka snart!

Ingmar af Hällström

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*