KONSERTEN: Åbo musikfestspels öppningskonsert

Åbo musikfestspel
Öppningskonsert i Sigynsalen 9.8
Susanna Andersson, sopran; Janne Malmivaara & Kreeta-Julia Heikkilä, violin, Jasmine Noel Beams, altviolin, Tuomas Ylinen, cello och Ville Matvejeff, piano & cembalo
Lindahl, Händel, Brahms

KONSERTEN. Åbo musikfestspel startade på onsdagen med en kammarmusikkonsert i Sigynsalen.
En rätt talrik publik fick höra ett intressant och omväxlande program med både tidig musik, modernt och romantik.

Unga Saara Lindahl (född 1993) har komponerat många verk redan, och för några år sedan vann hon Uuno Klami-tävlingen för unga tonsättare. Här och nu fick vi höra hennes ”Between Time and Infinity” (2015), skriven för pianokvintett.
Janne Malmivaara och Kreeta-Julia Heikkilä, violin, Jasmine Noel Beams, viola, Tuomas Ylinen, cello och Ville Matvejeff, piano, hade tydligen hunnit sätta sig in i musiken och spelade välövat ihop. Stycket är ganska kort – mellan 5 och 10 minuter – men hinner bjuda på både ett atonalt, dissonerande huvudparti och en utveckling mot tonala mönster, som verket också ändar i.
Pianot (Lindahls instrument) dominerar, men de övriga rollerna fördelas jämnt. Gärna hade stycket fått vara längre; jag fick mersmak.

Flygeln flyttades undan, cembalon drogs fram, och sedan var det klart för den Åbobekanta (Trollflöjten) svenska sopranen Susanna Anderssons barockavdelning, som bestod av fyra Händelarior ur lika många verk. Hela kvintetten fanns på estraden, men Matvejeff hade alltså växlat om till cembalo.
Sällan hör man något ur ”Semele”, och ”Endless pleasure, endless love” var en glad och fyndig aria; synd bara att Andersson här förivrade sig bitvis, varvid toner tenderade att vara i överkant, samt vissa andra lite vårdslöst formade. Något av detta kvarstod i den berömda arian ur ”Messias”, som emellerid redan lät riktigt bra.

Efter dessa tvenne glada arior återstod två sorgliga. Den kända klagoarian, Almirenas ”Lascia ch’io pianga” ur operan ”Rinaldo” gjorde Susanna Andersson med fina nyanser, välformad frasering och utmärkta ornament. Vackert!
Nästan ännu större intryck gjorde arian ”Piangerò la sorte mia” ur den fina operan ”Giulio Cesare”, lång och innehållsrik. Anderssons klangkontroll och samarbete med musikerna här höll utrmärkt klass. Inget extranummer denna gång, dock…

Johannes Brahms (1833–1897) tvekade länge innan opus 34 fick sin rätta genre, pianokvintett. Före det hade det handlat om en pur stråkkvintett och efter det en version för två pianon.
Vi får tydligen tacka Clara Schumann för att man till sist stannade för den slutliga versionen. (Inom parentes sagt var det lika mycket hesitation när det gällde den stormiga första pianokonserten som först skulle bli symfoni och sedan sonat för två pianon.).

Kvällens kvintett högg tag i Brahms med kraft och känsla, och den mycket utdragna första satsens innehåll tolkades klokt och med bra nyanser. Långsamma satsen flyter något obemärkt förbi men tecknades ömt och varsamt. I scherzot klingar musiken taktfast och melodiös, och gänget formligen njöt av att spela här. Finalen knöt bra ihop paketet.
Kvällens musiker som tydligen var ihopplockade just för den kvällen hade kanske inte den intimaste kontaktkänslan men bjöd nog på färgstarkt och genuint format spel.

Bara på ett ställe i programhäftet står det rätta opusnumret, 34 , för kvällens centrala verk. Här är tonsättaren ännu bara kring 30 år och decenniet 1860-talet men han slår till med slitstark och mogen musik, där också senare grunddrag som en viss tyngd och storvuliga ackordgestalter redan gör sig gällande.
När han sedan småningom vågade sig på att skriva sin första symfoni, var han redan en fullfjädrad tonsättare. Som har gett oss så fin musik att njuta av!

Ingmar af Hällström

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*