Konsert: Pohjolas dotter

Bravo! Den 26-åriga flöjtsolisten Niamh McKenna gjorde en bejublad soloinsats vid filharmonikernas konserter i veckan.

Pohjolas dotter
Symfonikonsert to 16.11 i Konserthuset
Åbo filharmoniska orkester
Dir: Leif Segerstam
Sol: Niamh McKenna, flöjt
Sibelius, Chatjaturjan, Rautavaara

Ett fullsatt auditorium fick vid torsdagskonserten njuta av Jean Sibelius stiliga tondikt ”Pohjolas dotter” (1906), festligt och stadigt tolkad av Leif Segerstam, vår eminente chefsdirigent.
Musiken som tonsättaren först hade velat kalla ”Väinämöinen” är inspirerad av ”Kalevala”, där Väinämöinen förgäves försöker uppvakta Pohjas jungfru som sitter på himlavalvet. Fint avfattad musik där Sibelius redan står i beråd att småningom lämna Kalevala-temat för att i stället introducera ett mer kontinentalt tonspråk – vilket ju skedde definitivt redan följande år i tredje symfonin.

Filharmonikerna spelade stycket koncentrerat och med fina nyansval. Särskilt blåsarna, både blecket och träblåsarna, skötte sina uppgifter mönstergillt och njutbart. Stämningslägena i tondikten är många och olika till karaktären.
Vår stämledare för flöjterna, tysk-irländskan Niamh McKenna, tycktes inte ha några svårigheter med att tolka flöjtsolot i Aram Chatjaturjans flöjtkonsert – som ju egentligen är en adaptation av den berömda violinkonserten, önskad och realiserad under 1960-talet av den franske flöjtisten Jean-Pierre Rampal. Konserten vibrerar av känsla och den armeniskfödde tonsättarens speciella tonspråk. Redan i den första satsen märkte man McKennas mödolösa och virtuosa kunnande, som resulterade i fint samspel med den snyggt spelande orkestern.

Långsamma satsen fick lämpliga färger i sina delikata känslosvall och kluriga tonutvecklingar. Finalens ystra innehåll startar med vrålande orkester, men tonstyrkan minskar lagom för att flöjten ska höras även här. Tonsättaren har tänkt på solisten (då alltså violinisten), men Segerstam såg nog också till att flöjtsolisten skulle höras över orkestern genomgående – vilket också skedde.
Den praktiskt taget felfria spelningen väckte publiken till bravorop – väl förtjänta – och den 26-åriga solisten sträckte sig ännu till ett extranummer: Sibelius, härligt.

En av våra viktigaste tonsättare genom tiderna, Einojuhani Rautavaara (1928-2016), hann inte med att skriva sin nionde symfoni (det klassiska antalet), men med den åttonde, ”The Journey” (1999) sätter han ändå punkt för en stilig symfonisk karriär. Titelns resa kan ju tolkas som en resa genom livet, eller hur man nu vill. Programmusik är förstås detta inte alls!
Segerstams grepp på åttan var både analytiskt och känsligt, och han hittade bra suget i den långsträckta första satsen. Både här och i scherzot som följer innehåller musiken en fullastad textur med tonal känsla trots att flera dissonanser följer med på resan. Det lite ruffigt skrivna scherzot (Feroce) övergår smidigt i ”långsamma satsens” (Tranquillo) mer lyssnarvänligt komponerade musik. Finalen växer stadigt i styrka och budskap (Con grandezza), där orkesterns samlade kraft (två harpor behövs genomgående i åttan) kom bra till sin rätt.En hörvärd tolkning av Rautavaaras sista symfoni, där dirigenten njöt påtagligt av musiken och orkesterns kunniga spelning. Mera sånt!

Ingmar af Hällström

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*