Förflytta dig till innehållet

Komplement till diskussionen om Biologiska museets tillkomst

Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Eirik Granqvist fnner den nya boken om Biologiska museet i Åbo berömvärd på det hela taget, men påtalar särskilt vissa luckor i fråga om historiken. Han konstaterar bl.a. att museets långvariga chef forskaren Ilpo Haahtela inte alls nämns i boken. Dessutom anser han det värt att påpeka att denne, som anställdes år 1982, var den första biologen i ledningen för museet. För egen del har jag enbart läst recensionen av den aktuella boken i ÅU, men noterade dock vissa brister som jag önskar kommentera. Det gäller dels Haahtelas viktiga arbetsinsats, dels min farfar biologen Don Arthur Wikströms roll i samband med museets tillkomst och hans tid som första indetendent för detta museum (1907–39).
Någon gång i början av sin chefsperiod tog Haahtela kontakt med mig för att få ett bildmaterial som gällde min farfar (ingår i museets guidebok från år 1994, s 11). I denna bok finns också en längre presentation av museets tillkomst som särskilt gäller makarna Hélène och Alfred Jacobssons donation till att täcka kostnaderna för det planerade nybygget vid Idrottsparken, men också berör deras besök i Biologiska museet i Stockholm och kontakter med dess grundare Gustaf Kolthoff, som tillsammans med sin son Kjell Kolthoff byggde upp de dioraman museets permanenta utställning har bestått av. Flera intressanta detaljer presenteras här, bl.a. att herrarna Kolthoff, som var skickliga konstnärer och tydligen också aktiva jägare, själva samlade in allt material. Också följande kommentar ingår (i min övers.): ”De lokala sakkunniga och medhjälparna var främst lektorerna i naturkunskap och geografi Alfred Poppius och Don Arthur Wikström.” (s. 9-10.)
Ett par ord om min farfar. Han var född i Nivala, men student från Classicum i Åbo. År 1902 flyttade han tillbaka dit från studiestaden Helsingfors. Där hade han redan länge arbetat som assistent vid Zootomen med huvuduppgift att leda teckningsövningarna. Äldre lektoratet vid Finska reallyceet i Åbo innehade han till sin pensionering, men hann bl.a. också undervisa vid Handelsinstitutet och Konstskolan. Själv hade han studerat ett par år i Jena för den världsberömda biologen Ernst Haeckel. – I mitt barndomshem hörde jag ibland nämnas att det var han som tagit initiativ till att grunda Biologiska museet i Åbo. Långt senare styrktes den här uppgiften av en för mig okänd person, en äldre man som vid en bjudning hos några vänner år 1988 identifierade mig som barnbarn till museets initiativtagare. Av detta drar jag slutsatsen att han hänvisade till ett i Åbo allmänt känt faktum som senare fallit i glömska.
Eirik Granqvists kommentar till att den första fackbiologen övertog ledningen för museet först år 1982 kunde kanske ses mot denna bakgrund, som ändå verkar dölja en del byråkratiska förvecklingar. – Då intendentsysslan blev ledig år 1939 utsågs den i staden välkända pedagogen Fredrik Rauhala till ny intendent. I ett brev till min far Don W. (som också var biolog och s.g.s. barnfödd i museet där han f.ö. fått konservatorutbildning av Väinö Pekkola) uttrycker min farfar sin undran och stora besvikelse över att uppdraget getts åt en person helt utan kunskaper i naturvetenskap. Orsakerna kan man ju undra över. Det förefaller mig dock troligt att också min far hade anmält sitt intresse för att överta detta uppdrag, men av anledningar som jag inte känner till inte kunde godkännas. I det aktuella skedet var han dock heltidsanställd vid Skyddskåren i Åbo. Kanske kunde det förefalla som om de två arbetsfälten hade varit svåra att kombinera.
Min far (från 1946 jaktinspektör och fiskeriråd vid Lantbruksministeriet resp. -styrelsen) nämnde aldrig Biologiska museet i Åbo med ett ord. Hans täta kontakter med det känner jag till främst till från farfars brev och min fasters beskrivningar. För mig var museet länge stället invid två intressanta dammar där det förekom – och antagligen fortfarande finns – vattenödlor. Först genom kontakten med Ilpo Haahtela kunde jag revidera min ståndpunkt och högakta den storartade kollektiva arbetsinsats som resulterat i ett av de allra intressantaste museerna i Åbo.
Iris Wikström
TD, Västanfjärd

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter