Kolumnen: Vårt snälla, hänsynsfulla grannland

I helgen tittade säkert många av oss på landskampen i friidrott. Ur finländsk synvinkel var resultatet i både dam- och herrlandskampen mindre strålande; vi förlorade med stora siffror mot de svenska landslagen. Lyckligtvis vann både flickorna och pojkarna sina drabbningar. Om några år finns det kanske en ljusare framtid att vänta även i de vuxnas landskamper.

Vi vill gärna mäta och jämföra oss i olika avseenden med vårt kära grannland i väst. Jag har också roat mig med sådana tankelekar under de senaste tre åren då jag har vistats mera i Sverige. Det finns faktiskt en hel del olikheter att observera trots den långa gemensamma historien och nordiska mentaliteten som vi delar med varandra.

Det som först förbryllade mig och senare även har roat mig är att i Sverige tycks direkta förbud eller regler betraktas som information som du själv får avgöra hur du agerar på. I Finland brukar vi vara rätt observanta och strikta med att följa reglerna och lyda förbuden – åtminstone ska andra göra det även om man själv inte alla gånger skulle vara så noggrann med att lyda. Och vi brukar inte heller vara blyga att påpeka andras tillkortakommanden.

I Sverige gäller samma regler som i Finland om att hundar inte får vistas på allmänna badplatser eller rastas utan koppel. Jag noterade rätt fort att många hundar trots förbuden både simmar på badplatserna och glatt följer sina människor i skogen och även på mindre gator utan koppel. Efter ett tag vågade jag även själv testa denna självvunna frihet med min hund, dock hela tiden smått orolig och förberedd på en utskällning. Än har det inte hänt utan jag har främst mötts av glada leenden och till och med små positiva kommentarer om hunden av de som jag har mött på våra promenader.

En dag stötte jag på en äldre man på en skogsväg, och han började prata med mig och fick så småningom även syn på min hund som glatt skuttade upp från diket till oss. Mannen frågade mig med lite skarpare röst om hunden jagar, på vilket jag svarade nej och var egentligen helt säker på att nu händer det; jag får en rejäl utskällning för en lös hund. Mannen fortsatte med att säga att ja, det är ju bra för i annat fall ska hunden definitivt hållas kopplad. Efter en stunds total tystnad fortsatte han dock och sa: inte måste man det heller. Tala om vid tolkning av reglerna – och visad hänsyn.

Samma toleranta attityd tycks finnas i trafiken. Där visar praktiskt taget ingen någon ilska eller irritation utan alla får köra hur hårt eller sakta som helst. Medtrafikanterna visar hänsyn och tillåter även rejäl överhastighet av andra, och många till och med väjer för att låta bilen som har bråttom snabbt köra om en själv. På samma sätt väntar de flesta bilister tålmodigt att få köra om vid ett lämpligt ställe ifall någon kör saktare än resten av bilarna. Inget tutande eller internationella tecken med händer. På utfarterna från Stockholm tycks ingen lyda de officiella hastighetsbegränsningarna, utan de flesta kör överhastighet tills man kommer till de vägavsnitt där motorvägshastigheter är tillåtna och då är de flestas fartlust mättad.

Jag har aldrig sett någon hastighetskontroll på utfarterna, och de få polisbilar som någon gång syns i trafikflödet sänker trafikens medelhastighet något, men poliserna tycks ändå vara rätt toleranta mot lite friare tolkningar av begränsningarna. Annat är det på ringvägarna runt Helsingfors med alla aktiva plåtpoliser med sina snabbvinster och otåliga bilister som blänger ilsket på varandra om någon avviker från det förväntade.

För hastighetskontrollerande vägkameror varnas det alltid på förhand med en skylt som anger på vilket avstånd kameran står, och till och med tillfälliga plåtpoliser förses med samma förhandsvisning vid vägkanten. Ifall man trots förvarningar råkar fastna på bilden men förarens ansikte inte är synligt kan man inte bötfällas. Tack för visad hänsyn! Denna praxis lockar i och för sig vissa bilister att dölja ansiktet med en nerdragen keps eller motsvarande i hopp om uteblivna trafikböter.

En trafikregel är dock helig i Sverige; finns det fotgängare vid ett övergångsställe, då stannar bilisterna alltid i god tid och ger plats för de som tänker korsa vägen. Vilken skillnad jämfört med Åbotrafiken!

De vanligaste orden i allmänna förhållningsregler och -anvisningar är ”visa hänsyn”. Den principen tycks ha blivit en del av folksjälen, åtminstone när man betraktar den med lite utomstående ögon. Vänlighet och snällhet odlas även i tilltal. ”Tack, snälla” hörs både när en mamma tackar sin lilla dotter och när en manlig programledare tackar en manlig lyssnare för ett trevligt samtal i en direktsändning i radion.

Gulligt, men något förbryllande för den som inte har vuxit upp med så här mjukt språkbruk, måste jag erkänna.

Snällhet är överdrivet hänsynstagande och brukar inte höra till de ”blodiga” landskamperna mellan Finland och Sverige där man strider för varje poäng. Men den här gången fick vi bevittna ett undantag på herrarnas 10 000 meter, där en svensk löpare stötte omkull en finländsk konkurrent som sedan blev klart efter de ledande löparna.

På slutrakan stannade dock svensken upp och väntade in finländaren och lät honom springa först i mål, som trea i hela tävlingen.
Tack, snälla!

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*