Kolumnen: Livet efter döden

– Det finns ingen staty över A. I. Arwidsson i Domkyrkoskvären.
Med det tvärsäkra påståendet avfärdade jag för många år sedan en person som ville diskutera monumentets symbolik. Jag hade i åratal passerat platsen nästan dagligen, så om ett sådant hade existerat skulle jag självklart ha noterat det. Jag slöt mig till att personen som ställde frågan måste ha blandat ihop Arwidsson med Per Brahe, Henrik Gabriel Porthan eller Mikael Agricola.

Senare samma år när jag än en gång gick genom skvären föll min blick på ett stort monument, på en plats som inte ens var undanskymd, men som jag aldrig tidigare ägnat en tanke. En skulptur över Arwidsson.

Jag minns alltid den smått pinsamma incidenten när monument kommer på tal. Till en början fungerade den mest som en nyttig påminnelse om bristerna i vår förmåga att varsebli omgivningen. Senare började jag själv i min forskning intressera mig för monument och minnesmärken, och i det sammanhanget fungerade incidenten snarast som en ögonöppnare vad gäller denna form av historiekultur. Den påminner om att vi ständigt och över allt omges av monument och minnesmärken, men också om att de blir betydelsefulla först när vi kan koppla dem till någonting som ger dem mening.

I stabila samhällsförhållanden blir monument sällan kontroversiella – de bara finns där. Ibland innehar de funktioner som är vardagliga eller direkt banala. När jag en gång bad en grupp studerande att ge exempel på en staty som de kunde relatera till, nämnde en av dem Frihetsstatyn på Vasa torg. Betydelsen för den här personen låg inte i statyns politiska symbolik, den vita sidans seger i inbördeskriget 1918, utan i att ungdomarna brukade samlas vid statyn som stod på en central plats och på vars piedestal man kunde sitta.

En individ som levt ett liv som eftervärlden av en eller annan orsak anser vara värt att ihågkomma i form av en staty löper samtidigt risk att efter sin död bli utnyttjad i diverse ideologiska syften. Detta belyser med all önskvärd tydlighet Karl XII:s öde. Han var enväldig kung i Sverige kung på 1700-talet, med utländskt påbrå, och började redan i samband med det tidiga 1800-talets nationella vurm framställas som den svenskaste av alla svenskar. Den 1868 resta statyn över honom i Kungsträdgården i Stockholm blev mot seklets slut en samlingsplats för nationalister, senare under mellankrigstiden för nazister. I den politiska högerns ögon kom han att framstå som det svenska fosterlandets främsta försvarare mot arvfienden Ryssland, i vänstern ögon en hatad klassfiende.

Mellankrigstidens tradition av att samlas vid Karl XII:s staty på hans dödsdag den 30 november återupptogs av nynazistiska grupper i slutet av 1980-talet, och resulterade tidvis i våldsamma sammanstötningar med meningsmotståndare. Ett slags kulmen nåddes år 2012 när ryska nazister kom till Sverige för att tillsammans med sina svenska fränder fira Karl XII – som i Stora nordiska kriget hade varit Rysslands fiende och i allians med Osmanska riket – som västerlandets främsta försvarare mot islam. Den levande Karl XII hade svårligen kunnat förutspå sin framtida roll i dessa händelser.

Ofta väcks monument till liv från sin till synes harmlösa tillvaro i tider av skärpt politisk konflikt, som också kan bli deras fall. I situationer där en ny regim ersätter en gammal kan det ligga ett starkt symboliskt värde i att skända eller fälla monumenten över den makt som störtats. I andra sammanhang kan en kontrovers över en staty utlösa en konflikt som under ytan har eskalerat under en längre tid. Så skedde i Estland 2008, när flyttningen av den så kallade Bronssoldaten, en viktig symbol för den ryska tolkningen av andra världskrigets utgång, ledde till våldsamma sammanstötningar och allvarlig politisk konflikt. Ett liknande fenomen bevittnar vi idag i USA, där planerna på att avlägsna statyer över sydstatsgeneralen Robert E. Grant har fått en central roll i den politiska konflikt som för tillfället skakar landet. Med det sagt må det ändå poängteras att det även finns monument som är slående okänsliga för politiska konjunkturer. I många städer i Ryssland står Lenin fortfarande kvar, till synes helt oberörd av att över ett kvartssekel förflutit sedan Sovjetunionens fall.

Sedan den gången jag förnekade A. I. Arwidssons existens i Domkyrkoskvären har jag själv forskat i hur hans liv fortsatte efter hans död år 1858. Han var som ung student och lärare i Åbo på 1820-talet en radikal tolkare av den nationella romantiken, och tvingades på grund av sina provokativa åsikter att flytta till Sverige år 1823. I det sena 1800-talets nationellt sinnade Finland lämpade han sig således som symbol för en individ som hade mod att trotsa den ryska överheten, och som därtill offrade sin personliga lycka för kollektivets bästa. Sedan år 1970 står han i Domkyrkoskvären i form av en abstrakt skulptur, vid vilken någon en dag i somras hade lämnat en blomhälsning. Den var anonym, men den visar att det är någon som även idag tillskriver Arwidsson en mening.

Johanna Wassholm

Forskare i historia, Åbo Akademi

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*