Kolumnen: Bra sommarväder på vandringstigar

Det stora samtalsämnet den här sommaren har varit det dåliga vädret. Många är missnöjda och besvikna på att sommarhettan åtminstone inte hittills har nått vårt nordliga land. Stekheta, soliga dagar har lyst med sin frånvaro då Finlands luftrum har fyllts av ovanligt kalla väderfronter och även mycket regn på sina ställen. Häromdagen kunde nyheterna berätta att höstens södernresor till största delen är redan fullbokade. Många vill komma till värmen och solen senare på året när sommarsemestern gick utan riktig sommarhetta.

Min inställning till vädret verkar avvika från det rådande åsiktsklimatet, eftersom jag inte tycker att vädret har varit speciellt dåligt i sommar; för mig är vädret mera en fråga om rätt klädsel, och har man rätta kläder på sig är de flesta väderlägen bra. Det enda som jag än så länge saknar är ett riktigt åskväder med blixtrande himmel. I och för sig skulle det behövas en riktigt varm period först för att samla ihop ett fint brakväder.

Den här sommaren har jag tillbringat närmare hemmet än normalt, vilket har inneburit att mina sommarupplevelser har fått en rätt stark lokal prägel. Även om jag först tänkte att sommaren och speciellt semestern kanske inte blir så lyckade nära de vanliga hemknutarna, har jag fått helt ändra åsikt under de gångna veckorna. Närmiljön har mycket intressant och spännande att bjuda på bara man avviker lite från de vanliga rutterna längs vardagens Bermuda-triangel: hemmet, jobbet och matbutiken. I sommar har jag har passat på att bekanta mig mer än vanligt med olika naturstigar och vandringsleder i Åbo med omnejd.

På mina vägar till olika leder, ibland med bil och ibland med cykel eller bara gående, har jag passerat mycket varierande natur och landskap inom mindre än hundra kilometers avstånd från Åbo centrum. Det är fascinerande hur mycket landskapet ändras redan på så korta avstånd i alla väderstreck om man sen åker mot skärgården, inåt i landet eller längs med kustlinjen. Mycket av variationen kan förklaras med effekterna av smältvattnet och landhöjningen efter den senaste istiden men också av människans odlingskultur både i skog och egentliga odlingsmarker, och förändringar i odlingskulturen och -teknikerna under de senaste femtio till hundra åren. Små samhällen till och med inom samma kommun kan ha mycket varierande karaktär; ibland kan små byar ge något apatiskt och uppgivet intryck i sin nedfallenhet medan andra sprudlar av kreativitet och ordning vilket åtminstone i mina ögon indikerar livskraft och framtidstro.

Att ströva runt längs med markerade leder är mycket avkopplande och tryggt då man inte behöver fundera på orientering i en främmande terräng. Jag måste ändå erkänna att jag väldigt ofta brukar tappa bort alla markeringar och emellanåt hitta mig på helt andra stigar än de som hör till rutten. Om detta beror på dåliga markeringar eller bristande uppmärksamhet och koncentration, vet jag inte. Lyckligtvis har jag ändå alltid hittat tillbaka till ursprungsrutten. Ofta finns det olika långa spår att välja på varav många kombinerar både natur och mänsklig kultur. På många ställen finns det även lättillgängliga rutter som kan avverkas i rullstol eller med barnvagn, så det finns säkert någonting för var och en att välja mellan. Man kan utnyttja lederna som motionsspår eller som små utflyktsmål för dagsturer, då det ofta finns färdiga rastplatser, ibland även med möjlighet till öppen eld.

När jag har strövat runt längs med lederna har jag med glädje noterat att även många andra har hittat dem. Det är roligt att se att väldigt olika typer av människor är ute på stigarna då det finns både inbitna vandrare med mycket noga utvald klädsel som tål både regn och rusk och skodon för terrängbruk och mera utpräglade stadsbor med mera stadsanpassad klädsel i farten. Och förstås allt däremellan. Roligast är nog att se att även yngre människor och barnfamiljer har hittat till dessa stigar och leder. Men flera ryms nog med!

Det lite svalare vädret har egentligen varit bara bra för små vandringar, när det inte har blivit allt för svettigt att röra på sig. Och små regnskurar har bara förstärkt alla blomdofter och den jordnära lukten av skogsmylla och på det sättet förhöjt upplevelsen. Naturen är ännu på sensommaren ovanligt grön och fräsch och alla växter har blommat längre än vanligt, vilket har gett flera möjligheter att se och njuta av dem. Det verkar dessutom som om blåbärskörden inte heller blir så dålig trots de tidigare prognoserna. Det finns rätt gott om blåbär även i små skogsdungar mitt i tätorterna. Och svampåret borde bli ovanligt bra. Så vill man kombinera nöje med nytta, kan det vara en bra idé att ta med sig någon påse eller korg på nästa vandring eller tur.

Jag uppskattar väldigt mycket alla instanser som ser till att invånarna och tillfälliga besökare har trevliga och varierande naturstigar och vandringsleder att ströva på. Ofta är det kommuner och staten via Forststyrelsen som erbjuder oss, alldeles gratis, väldigt fina rekreationstjänster i form av dessa leder. I mitt tycke är de definitivt värda de skattemedel som går åt att upprätthålla dem. Men även privata personer och olika föreningar förser oss på frivilligbasis och ofta med egna pengar med fina leder att vandra på. Jag ger en stor eloge till alla dessa aktörer och ser fram emot de nya leder som inom kort finns i S:t Karis, Lundo, Pemar och Sagu.

Johanna Mattila
Docent vid ÅA

Skribenten är också avdelningschef
och forskningsledare vid
Institutionen för akvatiska resurser,
Kustlaboratoriet,
Sveriges lantbruksuniversitet.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*