KOLUMN. Trumplandia – ett år efteråt

När riksdagens utrikesutskott för ett drygt år sedan, den åttonde november, bänkade sig för valvaka i vårt ambassadörsresidens i Washington DC rådde inget tvivel om saken: Hillary tar hem spelet. Det hade också alla experter vi träffat dagarna innan förutspått. Inte för att hon var så omåttligt populär, snarast tvärtom. Utan för att hon var den mer förutsägbara av de två, erfaren politiker som hon är.

Tre timmar senare var skrällen ett faktum. Och frågan dem förbryllade världen ställde sig var: hur blir det nu med Donald J. Trump, hans vallöften, hans twittrande, hans utrikespolitik, hans politik överhuvudtaget?
När utrikesutskottet förra veckan, exakt ett år efter valet, återvände till Washington DC var dessa frågor fortfarande för det mesta obesvarade – även bland experterna. Bara på en punkt har man kunnat förutspå utvecklingen: Trump noterar nu de sämsta gallupsiffrorna en amerikansk president någonsin haft under sitt första ämbetsår: 37 procent.

En orsak är såklart alla hans vidlyftiga vallöften, som sjönk som en varm kniv i kallt smör bland de otaliga amerikaner, som – för att uttrycka det diplomatiskt – inte fullt ut begriper sig på politikens realiteter. Efter ett år har egentligen inget av Trumps stora löften förverkligats: muren mot Mexico (inte en centimeter har byggts) att upphäva Obamas hälsoreform (även ledande republikaner har hindrat det) inreseförbudet (som fastnat i domstolen). Och nej, Hillary Clinton har inte åtalats för sin e-postaffär. ”Lock her up” – sy in henne – hette det ännu för ett år sedan.

Trumps färska förslag till skattereform skall enligt presidenten själv gynna medelklassen, men tycks åtminstone bli en ny guldkant för storföretagen och de allra rikaste – inklusive honom själv. I förrgår gick förslaget nog igenom representanthuset, men ännu återstår senaten där bara tre republikaner behövs för att fälla förslaget (som dumt nog kopplats till att fälla ”Obamacare”).
Ute i de gamla industriorterna på tillbakagång – ”rostbältet” – som stödde Trump i stora skaror väntar man fortfarande på att fabrikerna öppnar på nytt och jobben flyttar tillbaka från Kina. Risk för stor besvikelse också här.

Därtill har Trump trasslat in sig i utredningen om kampanjrelationen till Ryssland. Han har störtat in i nästintill pubertala twitterfejder med media – och speciellt ”fake news”-CNN. Han har härjat med knäböjande fotbollsspelare. Han hade svårt att visa äkta empati efter masskjutningarna i Las Vegas och Texas – eftersom han ju inte anser att nuvarande vapenlagar borde ändras. Typisk var också hans ovilja att i augusti entydigt fördöma de huliganerna i Charlotteville, flera av dem försedda med sydstatsflaggor eller hakkors. Sannolikt visste han att flera av dem var hans väljare.

Han har också haft svårt att få igång en fungerande administration. Redan före valet meddelade en lång rad potentiella topptjänstemän och diplomater från republikanlägret i tidningsinsändare att de inte kommer att samarbeta med Donald Trump. De har hållit sina löften. Därför tvingades han ty sig till andrakedjan. Undantag finns också. Exempelvis försvarsminister Mattis, som nyss besökte Finland, åtnjuter stor respekt över hela linjen.

Många är inte heller de nya ambassadörer Trump lyckats utnämna. I måndags kom dock nyheten att han äntligen lyckats hitta en ny till Finland. Den röda tråden är ändå hur lågt Trump prioriterar utrikespolitiken överlag – även om hans tolvdagarsturné i Asien nyligen kanske gav ett annat intryck. Världen har länge varit van vid att USA har en uttänkt utrikespolitisk policy, en linje, en strategi. Tänk bara på Barack Obama, Bill Clinton, Madeleine Albright, ja, Henry Kissinger. På Trumps mentala teleprompter finns det ingen policy. Där finns bara renodlad politik, politiserande, polemiserande, spontanitet. Sånt kan man syssla med i inrikespolitisk knapphandel. I utrikespolitiken är det inte ett särskilt framgångsrikt koncept i längden.

En allt spändare potentiell snubbeltråd för Trump är Rysslands uppenbara inblandning i presidentvalet och jakten på skumraskbevis mot Clinton, med rysk hjälp. Syltfabriken i Trumps närkrets läcker redan: den förra kampanjchefen synar åtal och en före detta rådgivare åkte fast för att ha ljugit för FBI. Med bävan väntar Trumpadministrationen på vad specialutredaren Robert Müllers kommande slutrapport kan tänkas avslöja.

Tröskeln för att presidenten själv faller på detta är dock hög – åtminstone så länge republikanerna har majoritet i både kongressen och senaten. Om Müllerrapporten skulle bli alltför pinsam är det mer sannolikt att några småpåvar offras, kanske rent av svärsonen Jared Kuchner eller Donald Trump Jr, som åtminstone tycks ha firablat med ryssarna för att få pappa vald. Men osvuret bäst när det gäller Trump själv. Inte heller vidden på Watergateskandalen 1973-74 stod från början klar – tills den minsann gjorde det. Frågan är inte alltid vad en president med säkerhet visste. Utan också vad han borde ha vetat i den position han har eller ville ha.

I väntan på vad Rysslandsspåret, den allt spändare relationen med Nordkorea, Trumps diffusa EU- och NATO-politik och de hittills oförverkligade stora vallöftena för med sig fortsätter han, trots sina låga opinionssiffror, att vara populär bland republikanerna. Om ett år då kongressvalet förrättas kan dock minerna bli annorlunda. Den första stormvarningen kom redan förra veckan då republikanerna klart förlorade guvernörsval i sådana delstater, där Trump tog hem spelet förra året.

STEFAN WALLIN
Riksdagsledamot, SFP
Svenska riksdagsgruppens ordförande

Lokala riksdagsledamöter som skriver kolumner i ÅU med jämna mellanrum är Stefan Wallin, SFP; Eeva-Johanna Eloranta, SDP; Li Andersson, VF; Ville Niinistö, De gröna och Saara-Sofia Sirén, Saml.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*