Kolumn: Som marionettdockor genom livet

Jonas Lagerström, docent i nationalekonomi och akademilektor vid Åbo Akademi.

Jag vaknar i en stuga långt upp i norr. Ute är det 28 minus och rimfrosten täcker fönstren.
Tyst tassar jag upp i ottan för att skriva kolumnen. Först ska jag bara tända i öppna spisen. Tidningspapper längst ner, sedan näver och så tunna stickor längst upp. Tricket är att elden ska få luft. Men veden är sur och jag väser tyst. Helvetes jävla skit!
Det är ett déjà vu av Guds nåde för exakt det här har hänt tidigare.
Det är 1984 och jag är tio år gammal. Jag ligger i soffan i köket medan pappa tänder i vedspisen. Stjärnor på himlen och rimfrost över de tunna fönsterglasen. I dag måste pappa skriva ett kåseri till lokaltidningen men först ska brasan tändas. Det viktigaste är att elden får luft, förklarar han för mig. Tidningspapper, näver, ved. Men i dag vill det sig inte och han blir stressad. Helvetes jävla skit!

Pappa är jag, jag är pappa, vi är samma. Den ständiga kampen mot klockan eftersom vi skjuter upp allting till sista sekunden. Alla storslagna planer som alltid rinner ut i sanden, oförmågan att komma till skott. Även fysiskt håller jag på att förvandlas till min pappa. Jag trodde alltid att vi var olika, men jag tänkte inte på att det bara var åldern som skilde våra kroppar åt. Det är som att varje cell i min kropp skriker att jag ska bli som min pappa.
Varför blev jag som han? Forskningen tyder på att det mesta avgörs redan när spermien tränger in i ägget. Den amerikanske nationalekonomen Bruce Sacerdote har studerat hundratals adoptioner och menar att generna verkar forma ungefär hälften av barnets personlighet och förmågor.
Syskon som tidigt separeras från varandra  får inte sällan likartade liv trots att de vuxit upp i helt olika miljöer. Överraskande nog finns nästan inget samband alls mellan barnets personlighet och egenskaperna hos adoptivföräldrarna.

Eller ta den kända amerikanska studien som följde tiotusentals barn från förskolan till tonåren och undersökte vad som utmärkte föräldrarna till de barn som lyckades väl i skolan. Slutsatsen är tydlig: vilka dina föräldrar är spelar en stor roll, men exakt vad de gör har mindre betydelse för hur du blir. Föräldrar som är smarta och hyggliga och jobbar hårt får i regel barn som klarar sig bra i skolan, men därutöver verkar det inte spela någon roll om de läser godnattsagor, låter barnen glo på teve eller spela dataspel dagarna i ända eller om de tar med barnen på museum.
Inte heller verkar din karaktär påverkas nämnvärt av huruvida du går på förskola eller är hemma under uppväxtåren, om du har en eller två föräldrar eller två mammor eller två pappor eller en av varje. Ditt största bidrag till ditt barn är vem du är och inte vad du gör. När du står böjd över spjälsängen och bläddrar desperat i boken om föräldraskap är det alltså redan för sent.

 Så mycket av mig som också är ett arv från mamma! Jag betalar aldrig parkeringsavgiften, men det beror inte på snålhet utan på att jag inte förstår hur man gör. I automaten där man förr stoppade in mynt finns nu bara ett telefonnummer. Vad som händer om jag ringer till detta nummer är en gåta.
Jag är precis som mamma som vägrar skaffa kontokort och som fortfarande har tjockteve och fast telefoni och som tror att datorn kan explodera om man råkar trycka på fel tangent. Banker där man inte kan ta ut pengar! Matbutiker utan kassörskor! Mamma är jag, jag är mamma, vi är samma.

 Men riktigt allt avgörs ju inte av dina gener. Vad är det mer som styr ditt liv? Kanske är det slumpen eller möten under livets gång. Vägar du väljer att gå eller inte gå.
Efter skilsmässan ska mamma skriva kontrakt på en hyreslägenhet i en nedgången Stockholmsförort. Vi tar tunnelbanan så långt man kan komma längs den blåa linjen. Det är klotter på väggarna och det luktar piss i gångtunneln. Tuffa ungdomar vid torget. I sista stund bestämmer hon sig för att vi ska bo kvar i småstaden i norr. Hur skulle jag har blivit om jag hade vuxit upp i ghettot? Skulle jag ha blivit kaxig som Zlatan eller är mina gener så starka att jag skulle ha varit precis den jag är i dag?

Kan jag styra mitt liv?
Som igår. Kön i matbutiken är enorm. Jag fattar plötsligt ett oerhört beslut. Jag kommer till skott! Jag räds inte tekniken! Under stor tvekan går jag fram till självbetjäningsapparaten. Följer anvisningarna på skärmen. Skannar varorna och betalar med kortet.
Svettpärlor i pannan. Jag går emot evolutionen, bryter bojor som suttit i generationer, jag för den mänskliga rasen framåt!
Ute på gatan är jag stolt men utmattad. Det kostar på att gå emot sitt DNA. På bilrutan sitter en p-bot. Helvetes jävla skit!

Jonas Lagerström
Docent i nationalekonomi och
akademilektor vid Åbo Akademi

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*