Kolumn: Nyckeln till framgång

Ni vet sådana där hopplöst lyckade människor som badar i pengar och berömmelse och som man i hemlighet är våldsamt avundsjuk på och önskar att livet går åt helsike för? Tänk om man kunde få reda på hur de egentligen bär sig åt!

Psykologen Anders Ericsson tror sig ha hittat nyckeln. Han tittade på violinisterna vid musikhögskolan i Berlin och delade upp dem i tre grupper. Den första bestod av studenter som spåddes kunna bli solister i världsklass. I den andra hamnade violinister som var bra. I den tredje gruppen placerades dem som antogs få nöja sig med mer ordinära jobb, som musiklärare.

Vad var det som skilde dem åt? Hade de framgångsrika kanske mer talang eller högre IQ? Nej, forskarna fann bara en enda skillnad mellan grupperna: klassens stjärnor hade övat betydligt mer än alla andra. Violinisterna i den första gruppen hade övat mer än 10 000 timmar, klasskompisarna i andra gruppen hade övat i 8 000 timmar och de i tredje gruppen hade bara övat i 4 000 timmar.
– Vi hittade inga elever som hade nått toppen utan att ha övat så mycket – och heller inga som övat så mycket utan att nå toppen, säger Anders Ericsson.

I studie efter studie av kompositörer, författare, konsertpianister, schackspelare och professorer hittar forskarna alltid samma förklaring till exceptionella prestationer: 10 000 timmar.

Titta till exempel på Beatles. År 1960 ansågs de vara ett band i mängden. De fick då jobb på strippklubben Indra i Hamburg. Det unika med att spela på Indra var att showen pågick oavbrutet.
Medan konkurrenterna hemma i England spelade en timme varje fredag så tvingades Paul, John, George och Ringo att spela åtta timmar i sträck, sju kvällar i veckan. Efter tre års slit i Hamburg kom genombrottet. Enligt McCartney var det all speltid i Hamburg som gjorde gruppen framgångsrik.

Eller ta ett geni som Bill Gates. Självklart var han talangfull, men framför allt hade han också den exceptionella turen att gå på en av de få grundskolor i USA där eleverna redan i slutet av 1960-talet hade tillgång till en dator.
Liksom för Beatles var det en ren tillfällighet som gav Bill Gates möjligheten att öva tillräckligt mycket för att nå toppen.
Samma 10 000 timmar gäller också inom sportens värld. Ingemar Stenmark växte upp i en gudsförgäten håla där det inte fanns något annat att göra än att åka slalom. Han tillbringade därför varje kväll i backen.
Pingisspelaren Jan-Ove Waldner växte upp i ett Sverige där det fanns ett pingisbord i varje källare, och fick som 14-åring hoppa av skolan för att träna i Kina på heltid.
Björn Borg var besatt av sin sport och tillbringade varje ledig stund med att dunka tennisbollar mot grannarnas garageport. I slutet av 1980-talet vann Sverige alla Grand Slam-turneringar i tennis och hade 17 spelare som deltog i Australien Open. De flesta kom från småorter i Småland, där kommunen hade storsatsat på att bygga tennisbanor för barn och ungdomar.

Men 10 000 timmar är en enormt lång tid. Jag tänker på det när jag ser alla tusentals studenter som just nu strömmar in till universiteten i Finland. Hur ska studenterna någonsin orka satsa alla dessa timmar?

Steve Jobs hävdade att passion är en förutsättning för att orka arbeta så många timmar som det krävs för att bli framgångsrik.
– Om du inte vet vart du är på väg eller varför, så orkar ingen människa arbeta så hårt som det krävs för att lyckas. Du måste ha en idé eller ett tydligt mål som du vill uppnå, annars kommer du att ge upp.

När jag bläddrar igenom utbildningsprogrammen i Finland dalar min entusiasm. Det mesta är provocerande uselt. Ingen passion eller lust så långt ögat når, bara döda ord utan sammanhang.
Inte sällan består utbildningarna av att man på egen hand läser en trave böcker. Att redan i en kort text lyckas ta kål på tusentals ungdomars passion och glädje för vetenskapen är nästan ett konststycke i sig. För en verksamhet utan röd tråd och glädje är dömd att misslyckas, oavsett om det är ett företag eller en utbildning.

Jag vet ingen bättre sammanfattning än historien om de två stenhuggarna. På en fråga om vad de höll på med svarade den ene trött:
– Jag hugger de här stenblocken fyrkantiga.
Den andre svarade entusiastiskt:
– Jag är med och bygger en katedral!
Kanske är det snart dags för Finland att bygga katedraler?

Jonas Lagerström

Docent i nationalekonomi och akademilektor vid Åbo Akademi.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*