Kolumn: Mentala kartor

Förra veckan besökte jag Kazan, huvudstad i den ryska autonoma republiken Tatarstan. Valet av destination väckte en del frågor, inte minst sedan det visade sig att jag reste dit av helt fri vilja och av rent intresse. Få kunde placera staden på kartan, och inget konstigt med det. Det hade inte heller jag själv kunnat göra för ett år sedan.
I gissningar och spekulationer hamnade staden i vitt skilda regioner. Några drog slutsatser utifrån namnet och slöt sig till att jag troligtvis var på väg till Kazakstan. De flesta gissade att staden ligger någonstans i Sibirien.
Gemensamt för alla, även dem som inte provade sig på en gissning, var övertygelsen om att Kazan låg oändligt långt borta från Finland.

Jag har alltid fascinerats av kartor. I skolan var ingen annan skolbok så nött som Skolatlas, klassikern med de kännspaka orangea pärmarna som alla i min generation minns. Otaliga timmar spenderades bläddrande i kartboken – min värld såg ut precis så som den gjorde i Skolatlas.
Först kom Finland i all sin detaljrikedom. Därefter följde Norden, Västeuropa, Östeuropa och Sovjetunionen och slutligen övriga världsdelar. Det här var före jag hade kommit till insikt om att Skolatlas, liksom varje kartbok, framställer världen vid en specifik tid och utifrån ett specifikt geografiskt perspektiv. En indonesisk skolatlas hade nog sett annorlunda ut.
I dag utgör Skolatlas utan tvekan ett värdefullt historiskt dokument. Boken vittnar om de senaste årtiondenas politiska omvälvningar, och genom de pedagogiskt upplagda tematiska kartorna även om förändringar i demografi, näringsstruktur och naturförhållanden.

Ännu mera fascinerande blev kartorna i vuxen ålder, när jag insåg att de mentala kartor vi formar i vårt huvud i många fall avviker från böckernas exakta fysiska kartor. I våra huvuden lever väderstreck och avstånd sitt eget liv, till synes helt opåverkade av vad kartan säger.
Sina egna avvikelser får man bäst syn på genom att åka bort och betrakta kartan från en annan horisont. Eller genom att diskutera med människor som ser världskartan ur ett annat perspektiv än man själv gör.

Vi bor i en region som inte för intet kallas Norden, men trots det levde jag länge i övertygelsen att vi nog inte befinner oss så långt norrut som utlänningar gärna föreställer sig. Ända tills jag inför en kurs om Nordens historia följde norra polcirkeln runt klotet och konstaterade att den tog mig genom norra Sibirien och Kanadas obebodda arktiska områden tillbaka till Lappland. Och tills jag under samma runda insåg att Åbo ligger på samma breddgrad som Anchorage, Alaska. Det var referensramen för de studenter som hade kommit till Finland för att studera.
Samtidigt insåg jag att en del platser som vi utifrån vårt sydfinska perspektiv uppfattar som extremt nordliga i själva verket inte är det. Island ligger namnet till trots inte nära Nordpolen, utan i själva verket söder om norra polcirkeln. Reykjavik ligger på samma breddgrad som Uleåborg. Inte ens de bebodda delarna av Grönland ligger längre norrut än Lappland och Nordnorge.
Det finns andra paralleller som aldrig upphör att förvåna, hur många gånger jag än konfronteras med dem. Som exempelvis att New York ligger på samma breddgrad som Nice vid Medelhavet.

I umgänge med svenskar insåg jag att Sveriges gigantiska ointresse för Finland delvis förklaras av hur centrum förhåller sig till periferi. På den europeiska mentala kartan ligger centrum någonstans på axeln London-Paris-Bryssel-Amsterdam, och när svenskarna vänder blicken mot centrum är följden att de vänder Finland ryggen.
På den punkten skiljer sig finländarna inte från svenskarna. Så gott som alla jag känner reser regelbundet till Stockholm, medan få reser till metropolen Sankt Petersburg precis bakom hörnet. Här förklaras avståndet av en kulturell och språklig barriär.
Det som känns främmande känns också geografiskt mera avlägset. Men det mentala avståndet påverkas också av mera konkreta faktorer. Bristande kommunikationer eller visumtvång kan göra ett nog så kort geografiskt avstånd oöverstigligt.

Fascinerande är också att man ännu i dag kan höra finländare säga att de reser till ”Östeuropa” när de är på väg till exempelvis Prag. Här är det utan tvivel kalla krigets politiska karta som har lämnat spår som är svåra att radera ut. På den fysiska kartan ligger ju Prag långt väster om Finland, i Centraleuropas absoluta hjärta och i Europas geografiska mittpunkt. Längre västerut än Västerås.

Var ligger då Kazan, en historiskt och kulturellt oerhört intressant stad och en modern miljonstad som idag ofta betecknas som Rysslands ”tredje stad” efter Moskva och Sankt Petersburg?
Det rätta svaret är att Kazan ligger vid floden Volga, cirka 800 kilometer rakt österut från Moskva. Närmare tusen kilometer väster om Sibirien. Det geografiska avståndet från Helsingfors är lika långt som till Amsterdam, det mentala avståndet mångfalt större.

Johanna Wassholm

Forskare i historia vid Åbo Akademi, Åbo

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*