Kolumn: Handel och hatprat

Akta er för ”laukkuryssar” och ”arkangeliter”!
Som undergräver Finlands nationalekonomi där de smyger omkring på skogsstigar och idkar olaglig handel med varor som de inte betalar tull för.
Som hotar hederliga finska köpmäns affärer.
Som likt en naturkraft väller över gränsen i tusental och sprider ohyra och epidemier.
Som förför kvinnorna och lurar den enfaldiga allmogen att till överpris köpa varor som de inte behöver.
Som fungerar som ”mullvadar” för samhällsomstörtande ideologier och skapar oro bland de obesuttna genom att sprida falska rykten om landdelning.

Den här typen av retorik förekommer vanligt i tidningsartiklar om de östkarelska gårdfarihandlare som under 1800-talet och långt in på 1900-talet var en vanlig syn på Finlands landsbygd – även i de svenskspråkiga kusttrakterna.

Benämningen ”arkangelit” syftar på att de allra flesta härstammade från de västliga delarna av Vitahavskarelen som var en del av det vidsträckta arkangelska guvernementet. Ledet laukku (sv. väska) i ”laukkuryss” syftar i sin tur på den väska i vilken de transporterade sina varor och användes som ett samlingsnamn för alla gårdfarihandlare som kom från Ryssland – trots att de flesta var etniska karelare.

Det nedsättande språket representerar oftast myndigheternas och de lokala köpmännens syn, och skribenterna skyr inga medel för att framställa de rörliga handelsmännen i negativ dager. Historikern Pekka Nevalainen beskriver retoriken i sitt 2016 utkomna översiktsverk över de östkarelska gårdfarihandlarna (”Kulkukauppiaista kauppaneuvoksiin”, SKS) rentav som en form av hatprat initierat av myndigheterna.

Negativa föreställningar om rörliga grupper är inget unikt för 1800-talets Finland. Permanent eller tillfälligt rörliga grupper och individer har funnits och finns i alla samhällen. Folk lämnar hembygden av socialt eller ekonomiskt tvång, eller beger sig frivilligt iväg i jakt på bättre försörjningsmöjligheter. Ofta handlar det om en kombination, i östkarelarnas fall om att försörjningsmöjligheterna i den outvecklade hembygden var dåliga, samtidigt som det i det glest befolkade Finland med en växande ekonomi fanns en efterfrågan på konsumtionsvaror. Samtidigt som östkarelarna hittade sin försörjning genom att vandra västerut satte sig också finländare i rörelse, om än i andra riktningar. De begav sig i tusental till den närmaste metropolen S:t Petersburg och i tiotusental till Amerika i hopp om bättre levnadsvillkor och försörjningsmöjligheter. Finland under 1800-talet var ett utvandrarland.

Intressantare än de negativa beskrivningarna av arkangeliterna i sig är observationen att smutskastningskampanjerna i ytterst begränsad grad verkar ha hämmat handeln. Trots att den med undantag av en kort period under ofärdsåren i början av 1900-talet var olaglig, ökade den snarast under hela slutet av 1800-talet och blomstrade långt in på det följande seklet. I de minnesberättelser som arkiven samlade in i mitten av 1900-talet möter läsaren en betydligt ljusare bild av handeln än den som pressen förmedlar. I minnena är den bekanta gårdfarihandlarens besök ett välkommet avbrott i vardagen, något man ser fram emot. Man väntar på nyheter från stora världen och på att få höra spännande rykten om vad som är på gång i grannbyn. Man minns roliga historier som arkangeliterna berättade och hur de underhöll barnen. Och inte minst lyfter man fram de hett efterlängtade varor som de hämtade, och som långa avstånd annars gjorde svåråtkomliga. Även själva köpslåendet, som karaktäriserades av östkarelarnas temperamentsfulla uppträdande och livligt prutande, blev ett spektakel som ofta samlade hela byn.

Inte ens myndigheterna var till vardags så nitiska som de inledande exemplen ger ett sken av. I själva verket verkar kampanjerna mot gårdfarihandeln i hög grad ha begränsats till perioder när relationerna mellan Finland och Ryssland av politiska skäl var ansträngda, till exempel tiden efter februarimanifestet 1899 när det gick rykten om att arkangeliterna spred falska rykten på uppdrag av den repressiva ryska regimen. Alternativt var det fråga om enskilda länsmän som utövade sitt ämbete särskilt seriöst.

Som motvikt till inledningens nedsättande beskrivningar förekommer i tidningarna berättelser om nitiska länsmän som försöker beslagta de olagliga varorna, som allmogen dock hjälper till att gömma. Här är det snarast länsmannen som förlöjligas, och det känns inte särskilt långsökt att tänka sig att beskrivningarna är ett gensvar på de svartmålningskampanjer i vilka även gårdfarihandlarnas kunder framställdes som obildade och lättlurade.

Ska någon slutsats dras av de motstridiga framställningarna av den östkarelska gårdfarihandeln kunde det vara att en verksamhet – även om den är olaglig – till en viss gräns verkar tolereras så länge den uppfyller en konkret funktion för alla inblandade parter. Och visst kan man tänka sig att också länsmannen någon gång hade behov av att köpa en kostym eller en vacker blommig sjal åt sin fru.

Johanna Wassholm
Forskare i historia vid Åbo Akademi, Åbo

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*