Karin firar första morsdagen – vägen dit var inte självklar

En tajt familj. Karin Holmström och Arthur, tio månader. Foto: Anja Kuusisto

Karin Holmström avdramatiserar sådant som för många skulle vara svårt att berätta om. Hon står med fötterna på jorden och för tillfället med Arthur, 10 månader, på armen.
Han är slående lik sin mor med sin mörka kalufs och glada ögon. Vems hans pappa är vet ingen, ännu.
– Jag kan inte påstå att jag är en speciellt barnkär person eller att jag har haft babyfeber. Men när jag var barn tänkte jag att sen när man blir stor hittar man någon att bilda familj med och sen får man barn ihop.

Tänk om jag inte hittar någon?

– Jag var 23 år gammal när jag slogs av tanken att det kanske inte går så. Det sägs att alla hittar någon men inte är det självklart, det har ju varit mycket tal om det den senaste tiden, att unga inte bildar familjer och skaffar barn såsom förr. För mig var det en olycklig kärlek som fick mig att inse att tänk om det ändå inte senare heller finns någon jag vill skaffa barn med.

– Jag menar, man kan ju rumla runt på krogen och testa sin lycka, också i akt och mening att bli gravid, men det ville jag inte. Var och en gör hur den vill, jag vill definitivt inte döma någon, men just den metoden var inte min. Det är inte så schyst mot pappan heller, tycker jag.

Konstgjord befruktning kanske?

Medveten om den biologiska fertilitetsklockan bestämde sig Karin Holmström istället för ett mål. Om hon inte hade hittat någon hon ville bo ihop med innan hon fyllt 30, då skulle hon överväga insemination.

– Jag hade läst någon artikel och insett att det var möjligt, också ensamma kvinnor kan få anlita konstgjord befruktning.

Så våren innan sin 30-årsdag tog Karin kontakt med Befolkningsförbundet i Åbo, kliniken har bytt namn sedan dess.
– Allt gick så bra där, de var väldigt professionella och jag upplevde inte att någon fördömde någonting. Det krävdes också att man talar med en psykolog, kanske en slags check-up, vet du vad du håller på med, att man inser vad det kan innebära att ensam fostra ett barn. Jag accepterades och så var det bara att vänta på nästa ägglossning.

Vilken magisk känsla!

Karin lät sommaren gå men i början av hösten gjordes ett försök och på andra försöket var hon gravid. Hennes ägg befruktades via insemination, sädesvätskan förs alltså in in i livmoderhalsen vid en lämplig tidpunkt under menscykeln.

– Det kändes helt magiskt, nästan surrealistiskt. Jag som inte ens hade haft en teoretisk chans bli gravid, jag väntade barn!

– Alla mina närmaste visste ju vad som var på gång, ska jag bli gravid, ska det lyckas. Ingen i min närhet fördömer något, utan det var en stor glädje, hela graviditeten var en hemskt rolig tid.

Om spermadonatorn vet hon inte mycket. Hon vet hans längd, hårfärg och ögonfärg, hans etnicitet.

– Det är en något bisarr situation, för man får alltså välja. Jag tänkte först att hur ska jag kunna göra det, inte är det någon skillnad. Men något svar skulle de ha och så utgick jag ifrån mig själv, jag är av medelmåttlig längd, har brunt hår och så vidare…

– När Arthur blir 18 år kommer han att få veta pappans identitet och kan kontakta honom om han vill, det tycker jag är bra och sådana är reglerna.

Är öppen med sina val

Karin Holmström är utbildad agrolog men hennes konstnärlighet har gett henne hennes huvudsysselsättning. Hon gör illustrationer, tecknar porträtt och skriver.

I Pargas Kungörelser är hon kolumnist och där skrev hon också en kolumn medan hon var gravid, där hon öppet berättade om hur det kan kännas att längta efter ett barn men inte ha en partner, och om sina egna val.

När det talas om infertilitet tänker man lätt på par som trots åratal av försök inte har lyckats bli gravida. I sin kolumn påminde Karin om att det finns en barnlöshet som beror på livssituationen.
”Kroppen kanske är i toppskick, men man lever med en person som inte vill ha barn, eller med en person av samma kön som man själv, eller som i mitt fall, med ingen alls”, skrev hon då och berörde även hur morsdagen också kan vara en smärtsam dag, en dag som påminner om de efterlängtade barnen som aldrig kom.

– ”Lapsettomien lauantai”, eller ungefär Barnlösas lördag, firas i Finland dagen före morsdag för att uppmärksamma ofrivillig barnlöshet, säger Karin, det är en dag som hon hunnit läsa in sig på och känna igen sig i.

Nu är Arthur i centrum

Men förra sommaren, den 17 juli, föddes Arthur. Det blev inte någon enkel förlossning och allt gick inte som en dans. Men lyckan var stor.

– De allra första dygnen koncentrerade jag mig på själv, mitt eget mående, och han åt och sov. Hemskt spännande var det, att byta blöja och hantera honom. När jag skulle hem for jag till mina föräldrar där jag fick fortsätta ta hand om oss två, föräldrarna såg till att mat handlades och jag fick mat. Efter två veckor kom vi hit.

Hemmet ligger på Gamla Malmen i Pargas och i bostaden har småbarnsattiraljerna blivit fler och fler. Arthur leker på golvet och kommer han upp tycker han att smällandet av en träslev i bordsytan ger ett utmärkt läte.

– Det har gått riktigt bra, vi har båda varit friska och han har utvecklats bra. Jag sover inte så bra, men vilken småbarnsförälder gör nu det…

– Sen har jag märkt att när vi är i ett visst skede tror jag att det här ska aldrig ta slut, det är helt irrationellt, men man lever sig så in i varje situation.

– Arthurs bakgrund har inte fördömts av någon, mödra- och barnrådgivningen är väldigt proffsig och jag har överlag inte mött några negativa reaktioner – men så träffar jag nu inte så många heller, ler Karin, som säger att hon mest rörs i hemknutarna.
Hennes mamma är diakonissa och speciellt av föräldrarna säger hon sig få ett fint stöd.

Morsdagen firas i Sverige

Morsdagen ska de alla fira i Sverige, eftersom kusin till Karin gifter sig på lördag. För Arthur blir det den första längre resan hemifrån.

– Det är första gången jag lämnar Pargas sedan jag blev mamma, lite nervöst men roligt blir det.

Att bli mamma är den största förändringen i livet för de flesta kvinnor, vilket också gäller Karin.
– Många har kallat mig modig för beslutet, och modig då jag skrev kolumnen där jag berättade om det. Det ville jag göra för att visa att man kan göra så här också, och nu vet jag en annan i Pargas som är gravid på samma sätt.

– Jag är så glad att jag hade modet att ta det här steget. Att bli mamma är inte självklart, men jag vill gärna att Arthur ska få ett syskon, kanske om några år.

Fotnot: På webbsajten www.simpukka.com hittar du information (på finska) om nätverket för barnlösa i Finland, med evenemang, tips och rådgivning.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*