Kan man bygga grönt när man bygger tätt?

Det byggs så att det knakar, eller kanske främst dånar, i Åbo centrum. Det är helt uppenbart att staden skall bli tätare och flera invånare skall rymmas på en allt mindre ytenhet. Det innebär förstås att staden växer inifrån och främst vertikalt då de nya höghusen planeras bli allt högre.

Samtidigt finns det ökat behov gamla och nya aktiviteter nära centrum. Universitetssjukhuset utvidgas med nya byggnader, Kuppis företagsområde växer åt alla tänkbara håll, i arkitekttävlingen för Logomo-området har just en vinnare korats, och mitt i centrum har torghandeln och busstrafiken fått vika för grävskoporna som skall ta fram grottan för den omstridda torgparkeringen. Dessa bara som exempel på pågående och planerade byggprojekt.

Det finns många miljömässiga fördelar i att koncentrera de mänskliga aktiviteterna i täta städer, eftersom energiförbrukningen för bostäder är mindre i höghus än i de flesta egnahemshus för samma antal invånare och även transportbehoven blir mindre, vilket förstås resulterar i mindre utsläpp. Men, så kommer mitt men.

Hur gör man städerna tätare förutom att bygga högre? Jo, man tar i bruk ”dåligt nyttjade” planeringsytor såsom gamla trähuskvarter, impediment och även existerande grönområden kan naggas i kanterna, ibland så att de så småningom slutar att existera helt. Så byggs även Åbo centrum idag.

Åbo stad är väldigt grön i sin helhet, men grönskan finns främst i de södra och norra delarna. Tittar man på ett flygfoto över stadens centrum är den tyvärr främst gråsvart, då tak och asfalterade ytor dominerar bilden.

Tyvärr verkar de nya byggnadsområdena inte bli något grönare än vad de äldre är, ibland nästan tvärtom. Vi bygger fortfarande väldigt mycket för bilar och då är asfalt den dominerande ytan även på innergårdarna.

Grönområdena och parkerna erbjuder många så kallade ekosystemstjänster då de till exempel hjälper till att sänka lufttemperatur, rena luft, dränera regnvatten, dämpa buller, producera syre, binda koldioxid öka biodiversitet, samt att öka människornas trivsel och välmående.

Det verkar som om planeringen skulle ha glömt bort den pågående klimatförändringen och grönområdenas viktiga ekologiska och hälsofrämjande funktioner. Vi vet att klimatförändringen ökar sannolikheten för extremväder som störtregn och extrem hetta.

Redan vi normala regn verkar det lite bakvänt att täcka alla markytor med asfalt eller andra kompakta material och leda bort regnvattnet via konstgjorda kanaler i stället för att dränera det naturligt i marken.

Men hur har man tänkt hantera de extrema regnepisoderna? Det finns inga städer i världen som klarar av dem utan resultatet blir översvämningar och besvärliga tömnings- och torkningsprocedurer och dyra försäkringar för fastigheter.

Att planera dränerande grönområden även i innerstaden skulle hjälpa till att minska på stadens klimatpåverkan och andra negativa miljöeffekter för att inte tala om effekterna på invånarnas hälsa och trivsel.

Det talas rätt mycket om ekologisk stadsplanering som skall bibehålla och även öka de gröna värdena och människornas välmående i urbana områden. Åbo stad har också en plan för stadsträden, men grönområden och biodiversitet i städer är mycket mera än enskilda träd.

Om resultatet av grön stadsplanering blir främst gröna takytor, eventuella vertikala grönytor längs husfasader och enstaka träd längs med gator och i innergårdar utan riktig natur och mångformighet kan man kalla detta för grön kosmetika, även om alla gröna, levande element är välkomna tillskott i stadsmiljön.

Planen på eller åtminstone önskemålen om att ta Kuppis koloniträdgård i mera produktiv användning (läs höghusbosättning) är förståelig ur en renodlad ekonomisk synvinkel, men ur kulturhistorisk, ekologisk eller trivselmässig synvinkel är den förkastlig. Stadsplaneringen skall väl vara långsiktigt hållbar och ta i beaktande även framtidens behov?

Vem säger att vi om 15-20 år behöver alla parkeringsytor vi har och för tillfället bygger i Åbo? Ifall vi inte behöver dem, finns det väl rätt mycket fri byggyta till exempel på granntomten till koloniträdgården.

Nu är inte Åbo någon New York eller ens Stockholm, när staden knappt kan räknas som stad om man tittar på hela områdets invånartäthet, men trots det finns det orsak till oro eller åtminstone en stunds fundering.

Låt inte enbart idealet om effektivisering och ekonomisk nytta fungera som ledstjärnor för stadsplanering. Minst lika mycket värde och eftertanke bör sättas på de ekologiska och klimatmässiga aspekterna, och dessa kan inte tillgodoses med betong eller asfalt.

Det är också väldigt viktigt att även stadsbornas närmiljö hålls grön och trivsam. Jag till exempel väntar fortfarande på de trivsamma trädalléerna med strövande människogrupper som fanns i de första skisserna för Biocity-kvarteret i början av 1990-talet. År för år har jag allt svårare att förstå var dessa träd får plats bland all betong som bara sprider sig vidare runt kvarteret.

Johanna Mattila, docent, ÅA

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*