Jag åker hem djupt tagen av det hopp som gror hos alla de här människorna

Vid sommarens ingång fick jag återse Jerusalem. Det var mitt tredje besök: denna gång, liksom tidigare, för att träffa släkten, men också för att undervisa inom ramen för en kurs om kulturmöten och religionsdialog vid Svenska teologiska institutet (som upprätthålls av Svenska kyrkan). Religionsdialog i Jerusalem … bara tanken gjorde mig matt inför avresan! Ett mera eldfängt, tungrott, segdraget – ja rent ut sagt hopplöst projekt är det väl svårt att föreställa sig?
Väl framme går känslornas och diskussionernas vågor höga bland de nordiska kursdeltagarna. Vi sitter bland citronträden och blomsterprakten på STI:s sagolika innegård. I de varma solnedgångarna över det anrika stenhuset på Profeternas gata söker vi vägar framåt: dels i den tröstlösa konflikten som omger oss, dels i de motsättningar mellan människor av olika tro som kursdeltagarna upplever i sin vardag.
Där sitter diakonen från Karlstad, religionsläraren från Åland, mångfaldskoordinatorn från Reykjavik, prästen från Stockholm. Första dagen är alla fulla av iver och idéer: dialog kan skapa fred, rättvisa och samförstånd! Andra dagen, då vi hunnit besöka de palestinska stadsdelarna i Östra Jerusalem och sett den massiva militära närvaron kring Gamla stan, är tillförsikten tilltufsad och tongångarna mera tveksamma.

Tredje dagen, då vi upplevt muren av betong och taggtråd runt Betlehem och hört de mera oförsonliga tongångarna bland judar, kristna och muslimer i staden, alla lika förvissade om att de har rätten (och Gud) på sin sida, har entusiasmen förbytts i cynisk uppgivenhet. Det här går aldrig att lösa! Det verkar som om allt blir så tillspetsat i Jerusalem, alla känslor så intensiva och religiösa övertygelser så oförsonliga, oberoende av vilken tradition du bekänner dig till. Hela världen har en åsikt om Jerusalem, allas intressen spels ut i den här geografiskt sett lilla men symboliskt sett så betydelsefulla staden. Inte att undra på att det är svårt att se klart och hitta en rimlig lösning.
Men fjärde dagen får vi besök: av rabbinen Melchior som arbetat för dialog i Jerusalem i decennier och inte räds att bjuda sina värsta meningsmotståndare på middag; av dialogens Grande Old Dame Debbie som sedan sjuttiotalet samlat Jerusalems kvinnor från olika religiösa grupper för samtal och handgripliga aktioner för fred och samlevnad. Och vi ser STI:s egen personal som delar sin arbetsdag i respekt och humor: palestinier (en muslim, en kristen ortodox, en katolik), en messiansk jude, en ortodox jude, lutheraner … hela Jerusalems religiösa palett under samma vackra tak. Alla säger de samma sak: vi har hoppet. Om vi mister hoppet har vi inget kvar, därför låter vi aldrig hoppet gå.

En kväll bryter vi fastan i solnedgången (vi är mitt i Ramadan) som gäster vid professorn och imamen Mustafas dignande middagsbord. Gästfriheten och öppenheten gör ett djupt intryck på oss alla, och även Mustafa talar om hoppet: för oss som tror finns alltid hoppet. Jag är en människa precis som du, allt som krävs för fred i Jerusalem är att vi börjar behandla varandra som människor, säger han.
Mina dagar i Jerusalem för mig från palestiniernas Beit Hanina i norr till det välbärgade västerländska Mamilla i söder, från det ultraortodoxt judiska Geula i väster till El-Azariyeh, Bibelns Betania på Västbanken, i öster där min kära moster Gun bott sedan 1966. Jag åker hem djupt tagen av det hopp som gror hos alla de här människorna, hoppet som verkar så obefogat men ändå världsförändrande – hoppet som deras tro ger dem.

Ruth Illman

Religionsvetare och föreståndare för Donnerska institutet

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*