Insändare: Vi som genomför digitaliseringen

På senare tid (den 7 september och den 19 september) har skolornas digitalisering diskuterats i ÅU samt i Hufvudstadsbladet (7.9) på insändarspalten. Min kommentar anknyter till dessa insändare, som ur olika håll belyser skolornas arbete med digitaliseringen av undervisningen.

Lärarens röst har ännu inte blivit hörd i denna diskussion. För tillfället är lärarna upptagna med att utveckla digitaliseringen av läromaterial och undervisning, den formativa bedömningen (som egentligen borde heta formativ vägledning) och sitt vanliga värv, där timantalet för samplanering har ökat betydligt, vilket betyder fortbildningar och möten utanför lektionstiden. Det har blivit ganska mycket att göra just nu.

Lärarna får ingen ersättning eller lättnad i undervisningsskyldigheten för att skapa digitalt material. Lärarna erbjuds nog rikligt med bra fortbildningstillfällen (håller på den punkten med med Petri Salo et.al. i ÅU 19.9.2017), som kan räknas med i det höjda timantalet, så resurser för att skapa materialet finns. Men varför är det den enskilda lärarens uppgift att skapa digitalt material?
Borde inte Utbildningsstyrelsen och förlagen stå för nytt digitalt material som lärarna kan använda?

På svenskt håll i Finland är situationen nämligen ganska bedrövlig. Vi lärare hamnar att skapa det digitala material som borde ha utvecklats färdigt, före kravet på digitaliseringen av undervisningen, om digitaliseringen ska genomföras som tänkt.
Jämför situationen med en lärare som skulle skriva sin egen lärobok, ensam, just för sitt ämne och sin kurs.
Det finns förstås lärare som skapar läroboksserier, oftast i samarbete med andra lärare. Kanske möjliggörs det av stipendier och ledighet från undervisningen. Det samma borde också gälla för skapande av digitalt material, och det är där vi borde ha börjat.

Det digitala materialet borde vara pedagogiskt motiverat. Som Nils Saramo så bra skriver i Hufvudstadsbladet 7.9.2017: ”Det är säkert på sin plats att vi i vår iver att utveckla skolan stannar upp och reflekterar över begreppen information, kunskap och kompetens förhållande till lärande. […] Tillgången till en interaktiv tavla, läsplattor med appar eller en programmerbar robot betyder inte automatiskt att lärandesituationen är mera kreativ och dynamisk än en situation där den engagerade läraren får sina elever att jobba mer traditionellt.”

Man borde redan tidigare diskuterat på allvar vari digitaliseringens mervärde ligger. Vad kan vi lära bara genom digitalt material och metoder, som inte går att lära på något annat sätt och som behövs som kompetens i framtiden? Vad består den digitalisering som alla pratar om av?

Linda Mannila tar fasta på jämlikheten och ojämlikheten i fråga om digitala resurser. Hon skriver i ÅU 7.9.2017: ”Vi saknar en nationell satsning för att främja likvärdigheten runt om i landet, samtidigt som vi också behöver säkra att det svenska inte kommer i skymundan.” Hon riktar sina argument mot det statligt styrda i digitaliseringsprocessen och säger att det finns brister och frågetecken på denna planeringsnivå.
Mycket riktigt.
Dessutom har alla skolor inte likadana digitala resurser från första början. Det är en stor lättnad om skolans digitala resurser fungerar på alla tänkbara plan, men så är det inte fallet i alla skolor.

Jag kan också tillägga att det är svårt att främja likvärdighet på elevnivå, eftersom det är de svagaste eleverna som också har svårast med digitala läromedel och arbetssätt. I teorin kunde man tänka sig att även de svagaste får mervärde av digitala material eftersom de får jobba i egen takt – men då ska det finnas sådant material och någon (lärare?) ska skapa det materialet.
Förutom lärarna är det också eleverna och studerandena som genomför digitaliseringen av sitt eget lärande. Det har inte ägnats så mycket tankar åt dem heller.

Carita Lagerspetz

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*