Insändare: Vi kräver inget mer än att bli hörda och förstådda, tagna på allvar

Bäste okände man. Jag beklagar att jag inte kan diskutera detta med dig personligen. Det är så mycket som kan misstolkas och missuppfattas när man tvingas kommunicera enbart i text. Jag skulle mer än gärna ta mig tid att i enrum lyssna på dig, dina känslor, upplevelser och synpunkter kring den allt mer synliga samhällsdebatten om sexuella trakasserier mot kvinnor. Försöka mitt yttersta angående att förstå hur just du tänker kring detta.

Jag inser mer än väl att man som representant av det manliga könet av olika anledningar kan känna sig träffad i denna fråga och kanske i värsta fall tolka diskussionen som ett utbrett personligt påhopp. Högst sannolikt handlar ändå inte #metoo och #dammenbrister om just dig.

Så vitt jag förstår, borde inte heller någon med rent mjöl i påsen känna ett behov av att rentvå sitt eget rykte med motargument, frånsägande av sitt ansvar eller försök att leda samtalet bort från det ursprungliga ämnet.

Vår avsikt var aldrig att starta ett krig, eller att skapa en uppfattning om att vi beskyller samtliga män för att vara delaktiga i någon lömsk konspiration mot kvinnosläktet. Vi som har skrivit under onsdagens upprop hatar ingalunda män. Däremot hatar vi förövarna och de oförsvarliga handlingarna de har gjort sig skyldiga till.

Alldeles för många kvinnor bär på historier med både ansikten och namn, men inga personer har hängts ut offentligt. Vi skulle dessutom aldrig beskylla någon utan belägg för våra påståenden.

I slutändan kan dock var och en endast föra sin egen talan och redogöra för sina egna subjektiva upplevelser. Till mina subjektiva upplevelser hör att det är löjligt att det fortfarande existerar en samhällsdebatt om vilka kriterier sexuella trakasserier måste uppfylla för att vara tillräckligt sanna. Att en utomstående tredje part ofta klargör för offret enligt någon form av osynligt protokoll vilka omständigheter godtas, vad som överhuvudtaget är berättigat att tycka och känna och vilka detaljer bör ifrågasättas. Det är då man använder skam som en form av maktutövan, förstärker de redan alldeles för djupt etablerade giftiga samhällsstrukturerna och tystar ner offret. Det är då #metoo och #dammenbrister faktiskt plötsligt handlar om just dig, bäste man. Ifall du tar dig friheten att förringa, tar jag mig friheten att föra även andras talan. Det trots att jag också har upplevt skammen och förstår i vilken utsträckning den genomsyrar, förlamar och tystar ner.

I nuvarande skede är det emellertid allt för mycket att hålla tyst om. Vi kräver inget mer än att bli hörda och förstådda, att bli tagna på allvar. Det kan vara svårt att greppa, men allt finns nu svart på vitt – över 800 unika vittnesmål. Blickar, ord och gester är bara toppen av isberget. En stor del av texterna rör sig om grova handlingar och ett bland offren alldeles för långt arv av skam och tystnad. Sår som kanske aldrig läker.

Bäste okände man, du som läser detta. Jag kommer alltid att tro det bästa om dig och jag är stolt över och tacksam för de av dina bröder jag har lärt känna. Du har mitt förtroende och jag hoppas att även jag har ditt. Denna pågående debatt berör begrepp som samförstånd och samtycke, begrepp jag i fortsättningen vill tro på att varje människa är kapabel till att inse innebörden av. Det jag nu personligen ber av dig är att ta dig tid att lyssna till det vi kvinnor äntligen har mod att säga och begrunda vikten av våra vittnesmål. Du kanske inte känner igen dig i berättelserna, men räcker det längre med att konstatera ”det var inte jag” eller ”jag skulle aldrig göra det”? Kanske #youtoo kan begrunda hur vi tillsammans aktivt kan förhindra att flera historier skrivs?

Julia Hansson

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*