Insändare: Sorg vid lyckans höjdpunkt

Det jag vill berätta är ingen fiktion eller banal snyfthistoria, utan olyckligtvis en verklig händelse som utspelar sig just nu. Berättelsen om min familj och mig.
Berättelsen handlar om mina blandade känslor vid lyckans höjdpunkt. Jag är så lycklig och tacksam för all den ovärderliga hjälp och det stöd jag fått av människor jag mött och lärt känna sedan jag kom hit till Finland. Jag har fått uppehållstillstånd och har vågat hoppas på att få hit min familj, så fort som möjligt. Förra julen lovade jag min son att vi skulle fira denna jul tillsammans, alla tre, här i vårt nya hemland.
Vår berättelse börjar år 2015. Vi bodde i en av Gulfstaterna, vi hade ett hem och vår son gick i förskola. Vårt liv gick sin gilla gång, allt var inte perfekt men bra nog och vi fick leva tillsammans. Plötsligen vändes allt upp och ned – jag blev avskedad från mitt arbete.

Min hustru och jag gjorde allt för att hitta jobb, men förgäves. Ingen kunde anställa någondera av oss, med anledning av visumproblematiken. (Det var vid den tidpunkten förbjudet att bevilja visum åt syrier.) Efter en lång, svår period kom vi fram till det svåra beslutet att lämna landet. Det är alltför tungt att simma mot tidvattnet.
Eftersom det var omöjligt för mig att återvända till Syrien tänkte vi komma till Finland. Tanken var att resa tillsammans, men resan visste vi att var så farlig med havet, människosmugglarna och själva vägen, att vi efter långa och smärtsamma funderingar beslöt att jag beger mig iväg ensam, försöker få uppehållstillstånd och jobbar för familjeåterföreningen.
Vi lämnade Gulfstaten åt var sitt håll, i hopp om att mycket snart återförenas. Jag anträdde den farliga resan hit, och min hustru och min son tog sig ledsna till Syrien. Sedan de kom till Damaskus har vi fått uppleva en ny katastrof – kriget – och rädslan för att de ska kidnappas eller dödas av de stridande parterna.
Förutom all den rädsla och skräck de lever med i Damaskus saknar de också alla enkla livsförnödenheter – elektricitet, vatten och mat – och vi var tvungna att hålla sonen hemma från skolan hela förra året på grund av kriget, bomberna och blindraketerna.

Efter ett år i Finland lyckades jag få uppehållstillstånd, vilket jag är mycket tacksam för. Men ett stort hinder kastades i ansiktet på oss. Det gällde återföreningsprocessen. Hindret har gjort vårt liv till en ändlös mardröm.
Myndigheterna här – som vi är mycket tack skyldiga – godkände vår ansökan om familjeåterförening.
Problemet är dock att de måste resa till Ankara, Turkiet, på intervju. Vi försökte få de behövliga visumen men möttes av den turkiska regeringens avslag – det är svårt att utfärda visum för nämnda ändamål.
Vi behöver er hjälp för att få slut på detta dilemma. Fram till skrivande stund har ingen kommit fram till någon lösning. Min familj väntar fortfarande i det krigshärjade, livsfarliga Damaskus.
Det enda vi vill är att få chansen att vara tillsammans igen och börja leva normalt, som vilken familj som helst här i världen, och att vår son ska få gå i skola som vilket annat barn som helst i hans ålder.
Vårt största problem är att vi lever i sorg även om vi borde vara lyckliga – vi har ju fått chansen att börja ett nytt liv efter att vi förlorat det förra. Förhoppningsvis kan ni hjälpa oss lite grann med att börja göra oss av med sorgen och kunna se fram emot ett lyckligt liv här i vårt nya hemland.

Ammar
Undantagsvis tillåter ÅU skribentens anonymitet. Insändaren har översatts av Bianca Gräsbeck.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*