Insändare: Måste någon dö först?

Jag har med bestörtning följt med vilken väg förlossningsvården utvecklas i vårt land. Den ena förlossningsenheten efter den andra läggs ner, inneluftsproblem på sjukhusen sopas under mattan och allt fler barn föds oplanerat hemma eller på vägen till sjukhuset. I mitt jobb möter jag oroliga och uppskrämda familjer som försöker intala sig själva att allt nog ordnar sig, att det nog är tryggt att föda och att personalen nog orkar och hinner med dem också.
Hur långt ska vi gå med att tumma på förlossningsvården i Finland? Ska barn eller mammor behöva dö innan beslutsfattarna får upp ögonen? Det räcker inte med att överleva förlossningen, det är en livshändelse som inverkar på den födande kvinnans fysiska och psykiska välmående långt efter att krystfasen är över, den inverkar på föräldrarnas och barnets anknytning till varandra och den inverkar på familjens välmående.

En graviditet som präglats av höga stressnivåer har långtgående konsekvenser. Från forskning (t.ex. FinnBrain- forskningsprojektet) vet vi att ett foster som blivit utsatt för stresshormonet kortisol föds med sämre stresstålighet. Och att ta hand om en stresskänslig baby om man själv inte mår bra och då vården inte hinner stöda, kan sluta illa.
Gravida kvinnors situation är beklämmande. Det är inte så lätt att göra uppror och ställa sig på barrikaderna när man samtidigt är beroende av den vård som finns kvar. Och att bojkotta funkar inte heller, förlossning blir det ändå.

Även barnmorskorna är utsatta. De tar hand om allt fler förlossningar under arbetsskiftet, de tar emot uppskrämda familjer som fått en alldeles för kort förberedelse inför förlossningen och de jobbar med kolleger med hälsoproblem. Situationen är ohållbar och framförallt oetisk. Alla har rätt till en trygg och säker vård i samband med graviditet och förlossning. Ja och så var det uppmaningen från politiker håll att föda fler barn, absurt! Hur skulle det vara med en politisk vilja och ekonomisk satsning för att främja hälsan hos väntande familjer och hos hälsovårdspersonalen?
Graviditeten och att bli förälder ska vara en glädjefylld tid i våra liv. Våra förlossningar har vi med oss hela livet och vi ger dem vidare till följande generation. Frågan lyder, vad är det vi vill ge vidare; oro, rädsla, stress och trauman eller trygghet och glädje? Har vi råd med det här?
Petra Turja
Ansvarig för doulaverksamheten
Hälsofrämjande för småbarnsfamiljer, Folkhälsans Förbund

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*