Kommentar till Axel Vikströms ”Synvinkel”

Under strecket Synvinkeln skriver Axel Vikström om vådan av att skaffa barn eller att inte göra det. Med fokus på klimatförändringen, och inte helt utan provokation. Han rör sej i en gråzon av kollektivt skuldbeläggande, världens undergång och människans självvalda borttynande. Rumsligt åter mellan individen, dess egocentricitet och planetens existens. En verkligt svår sits att bemöta i en insändare på några knappa rader.

Att vi, d v s mänskligheten är intimt kopplad till planetens existens är inte svårt att hålla med om. Att vi, d v s västvärlden, bör se om vårt hus och kritiskt granska våra levnadsvanor, kanske kan godtas. Att vi och vår s k världsledarroll och vårt globala tänkesätt kan ifrågasättas, är betydligt mera svårsmält. Och här kommer, osökt, Johannes Döparens rop/vädjan i åtanke: Ändra ert sinnelag…! Här blir varje enskild individ tilltalad, individuellt. Det är också från den nivån som förändringen kan och bör starta. Detta kan förstås kännas obekvämt, då det inte går att skyffla problemet på utomstående, någon instans e d. Och här skjuter AV friskt förbi målet, då han önskar större fokus på samhälle och lagstiftning. För förändring börjar först från en medveten individ, som tillsammans med likasinnade påverkar opinionen, som sen i sinom tid ändrar lagstiftningen. Så långt om det allmänna planet.

Nu till vådan av att skaffa barn eller att inte göra det. Detta är absolut en existensiell fråga. Både för individens del och samhällets, ja hela kulturens. Men om vi antar, vilket är högst troligt, att världen inte går under inom en överskådlig tid, så kan man i varje nyfött barn  antingen se en möjlighet till att förbättra och stärka världen eller till att påskynda dess undergång. Och nu närmar vi oss pudelns kärna. Om vi vuxna, bland dem också de som är i fertil ålder, tar Döparens ord på allvar och arbetar med att förändra vårt sinnelag med miljöns bästa för ögonen, kan detta nya synsätt överföras till våra barn och deras efterkommande, som ju så vi så har att möta en förändrad värld med dess utmaningar beträffande miljön, världsfreden mm. ur då gällande perspektiv.

Vi berör här m a o en kulturell och humanitär fråga av högsta rang och samtidigt grundvalen för vår existens; en fråga om individuell och kollektiv egoismen, som utgår ifrån att jordens rikedom är begränsad och måste tillskansas genom kamp och konkurrens, i stället för att se på världen som oerhört rik och så, att man blir desto rikare ju mera man ger. Detta banar också väg för en lösning av flyktingkrisen, vid sidan av den hotande miljökatastrofen. Vänligen,

Rolf Nylund

Åbo

 

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*