Insändare: Fina Finland 100 år!

Fina Finland! Det har aldrig varit lätt – varken i början, i mitten eller ens i våra dagar. Men månne det inte ordnar sig på något sätt också i fortsättningen. Lycka till i förändringens virvlar!
Jag har fått leva mitt liv i frid och fred, på ett sätt som kanske ingen generation före mig har fått göra. Det finns säkert många andra fridfulla och trevliga hörn på detta runda klot än lilla Finland, men det finns ju också många ställen där det händer fasansfulla saker.

Här känner jag mig trygg, om än emellanåt litet skamsen över att ha det så bra. Jag har inte gjort så mycket för den så kallade tredje världen, men jag har i alla fall engagerat mig för jämlikheten här hemma. Och jag är stolt över den öppna, levande politiska diskussion, som förs i vårt land. Tack vare den är vi en verklig demokrati, och det innebär att vi gemensamt kan söka lösningar på de svåra frågor, som vi står inför.
Både dagstidningarna, radion och televisionen får med beröm godkänt av mig. Jag är en stor beundrare av både ledarspalterna och insändarsidorna i Åbo Underrättelser och i Hufvudstadsbladet. I radion är det härligt avslappnande att höra Stefan och Staffan breda ut sig och i TV njuter jag av både A-studio och A-talk.

En människa präglas av omgivningen i sin barndom. Jag var fyra år när vi flyttade till Åbo. Vi bodde på Kommunala sjukhusets område. Jag gick först  i Carpelanska småskolan på Henriksgatan och fortsatte efter den i Classicum, där jag blev student 1959. Det var ”formgivande” år. När jag var ung hade jag inga speciella känslor för staden, men med åren har jag lärt mig se den.
Först nu på gamla dagar har jag börjat beundra Domkyrkan. Tänk att vi här i vår stad har en medeltida katedral, den enda i vårt land. Vad allt har inte den varit med om.
Landskapet på båda sidor Aura å är ett verkligt kulturlandskap, med inflytande från skärgården utanför. Åbo svenska teater, Konstmuseet och det gammelnya biblioteket. Kulisserna kunde inte vara bättre.
Vad sen gäller samhörigheten med andra Åbobor, har den väl försvagats en del med åren. Det flyttar ju hela tiden in mera människor, så de flesta man möter på gatan är folk man inte känner. Men om man rör sig i och omkring ”de svenska rummen” stöter man alltid nu och då på någon bekant. Då är det framför allt skolorna jag tänker på, och förstås Åbo Akademi. Arbetarinstitutet är en viktig träffpunkt för många och sen finns förstås alla föreningarna.

Man hinner inte vara med överallt, men jag deltar alltid när jag kan i Åbo socialdemokraters, Åbo läkarförenings och Lounais-Suomen työpaikkalääkäriyhdistys möten och har nu också anmält mig till Paasikivisamfundet. Så visst känner man sig litet som en Åbobo. Det är alltid skönt att stiga på tåget i Helsingfors och styra kursen hemåt!

Gustav Wickström
Åbo

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*