Insändare: Det behövs en stabil grund när nya verktyg introduceras

Det är oerhört viktigt att digitaliseringen i samhälle och skolor diskuteras i medierna. Kritiskt. Också i detta blad, på insändarsidor och i reportage.
Vår statsminister har efterlyst ett digiskutt. Han talar då till exempel om att ensamboende äldre personer skall vänja sig vid robotik, över en natt. Skolor har förväntats använda digitala resurser, ibland utan tillgång varken till adekvat utrustning eller till IKT-stöd i brådskan. Digitaliseringen har fått fungera som ett modeord i många sammanhang. Ibland har det viktiga varit att digitaliseringen funnits med, snarare än att den granskats kritiskt.

Även vi vid Åbo Akademi och dess Vasa övningsskola har tagit ett digiskutt, med en kritisk pedagogisk blick. Därför tog skuttet tio år!
Vasa övningsskola har en alldeles särskild uppgift att bedriva utvecklingsarbete, bidra till forskning och att utbilda lärare. Därför var vi tidigt ute med digitaliseringen i undervisningen och vi var mycket noga med att ställa de pedagogiska frågorna. År 2006 lät vi eleverna i åk 1 skriva på bärbara datorer som vi hade leasat inom projekt Intelligent på tangent, kallat IPT. Dessa elever är nu abiturienter och skall följaktligen skriva en del av sin studentexamen digitalt. Via delprojektet Student på tangent, SPT, fick vi också ansvar för att utveckla och pröva ut de första digitala studentexamensproven.

År 2011 införskaffade vi pekplattor av olika modell för att pröva litteraturläsning både med universitetsstuderande och med högstadieungdomar. Det projektet kallades för Pekplattans pedagogiska potential, PPP. Den teknologiska utvecklingen gick snabbt och vi insåg till exempel att en pekplatta skall vara individuell som lärarverktyg och att den skall ha både färg och internetanslutning som studerandeverktyg. Nu talar jag inte om 1800-talet, inte ens om 1900-talet utan om tidsperioden 2006–2016 då projekt Didaktiska dimension i digitalt lärande, DiDiDi, fått fungera som ett nationellt lärmiljöprojekt med uppgift att granska, upptäcka och sprida de lärandepotentialer som ny innovativ digital teknik kan innebära för undervisning och didaktisk utveckling i skola, lärarutbildning, forskning och fortbildning.
DiDiDi-projektet har visat på de möjligheter digitaliseringen öppnar för inom skola och utbildning. Samtidigt har projektet avtäckt de utmaningar digitaliseringen har för lärande. Lärare, lärarstudenter och elever behöver tveklöst en stabil teoretisk grund att stå på när nya verktyg och idéer introduceras i skolan.

Erfarenheter från projektet visar att de didaktiska dimensionerna i digitalt lärande är betydande och kräver fortsatt forskning. Tillika har projektet visat på de möjligheter digitaliseringen ger för att lära och skapa lärande tillsammans, s.k. kollaborativt lärande. Utvecklingen pekar därmed på betydelsen av att även rikta blicken mot gruppens betydelse och pedagogikens sociologiska och samhälleliga dimensioner.
Att flera aktörer inom Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier inklusive Vasa övningsskola, Experience Lab, Centret för livslångt lärande, ICT-centralen, vetenskapsbiblioteket Tritonia och Vasa stad har uttryckt stort intresse och ambition att granska digitaliseringens potentialer bör ses som en välbetänkt strategisk satsning för Åbo Akademi i Vasa.
I dagarna släpps boken Digitala dimensioner – DiDiDi vid Vasa övningsskola i tio år! som är redigerad av grundskolrektor Elisabet Backlund-Kärjenmäki, gymnasierektor Ulla Granfors och professor Ria Heilä-Ylikallio. I boken hörs många röster om projektet och den finns tillgänglig både som print och digitalt på www.dididi.fi.

Ria Heilä-Ylikallio
Professor i modersmålets
didaktik vid ÅA
och direktionsordförande
för Vasa övningsskola

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*