Innerbanan: Var inte en del av bruset

Dan Lolax

Häromveckan hörde jag i bilradion ett inslag från Litauen, med anledning av den ryska militärövningen Zapad.

En man som intervjuades sa nåt i stil med att han inte följer med nyheterna eftersom de är så negativa.

Jag vill leva i nuet i stället för att oroa mig, sa mannen.

Tidigare skulle jag ha sagt att såna uttalanden avslöjar en synnerligen dum inställning.

Det finns inget likhetstecken mellan att oroa sig och att hålla sig informerad; inget som utesluter att man ”lever” och samtidigt följer med världens gång.

I viss mån är jag fortfarande av den åsikten, men inte lika otvetydigt.

Jag har hos mig själv noterat en nedslagenhet inför den mediala massproduktionen.

När jag tidigare kände mig utmanad att ifrågasätta och debattera en nyhet, ett påstående eller ett allmänt fenomen, känner jag i dag en sorts frustration – den sorten som föds av insikten att i stället för att bidra till insikt så är man troligen själv en del av problemet.

Problemet är volymen.

Det finns för mycket av allt, men främst av sådant som är oväsentligt – falska nyheter, åsikter och allmänt tyckande, debatter för debattens skull, fabricerad upprördhet.

Allt har en dagsländas livslängd och en guldfisks minne och kan upprepas följande dag. Innehållet kanske varierar – även om antalet variationer är begränsade – men ritualen är densamma.

Om seriösa nyhetsredaktioner konkurrerar med det här är det lätt hänt att de kommer i steg med sådant som de aldrig borde syssla: kortsiktiga lösningar på uppmärksamhetsabstinensen.

När klicken uteblir tar man till perspektivlösa överdrifter, ni vet de som gör att allt är ett hot; att situationen aldrig varit värre; att folks kränkthet antingen är vattentäta bevis på övertramp eller så falska påstående – något mellanting finns inte – och att nån alltid är skyldig, alternativt ett helgon.

Att få grepp om det här är som att försöka hoppa på ett framrusande tåg – det finns liksom aldrig ett bra tillfälle.

Likgiltighet är trots allt inte lösningen.

Utmaningen för såväl journalister som nyhetskonsumenter är att stänga ut bruset och inte bli en del av det.

Det gäller att fokusera för att kunna se det väsentliga.

För att citera George Orwell: ”Att se vad som finns framför ens näsa kräver ständig kamp.”

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*