Innerbanan: När det går fel kan det bli bra – och ännu bättre

Kvarteret verkade ok. Inte direkt välkomnande eller charmigt, men lämpligt neutralt. Stockholmsstadsdelen Västberga, som domineras av industriområden, är mycket tyst när alla kontor och affärslokaler töms till kvällen. Några spår av byn Wesberga, med anor från 1300-talet, går såklart inte att finna.
Valet av övernattningsplats styrdes primärt av logistik. Härifrån skulle det vara lätt att på morgonen köra upp till Södra Länken och därifrån ner till färjterminalen och morgonbåten.

Ett annat argument var priset. Om jag bara ska sova, krävs inte mycket. Det får gärna var det nästanbilligaste. Det är lite som när Homer Simpson är glad och vill fira med besked på Springfields finaste restaurang, Gyllene tryffeln.
”Waiter, bring me your second cheapest bottle of wine!”
I Barcelona, en solig februarivecka, hade min budgetlogik gett ett rum där ”badrummet” inte var annat än en dusch i hörnet av rummet. Dörrkarmar och golv var så sneda att jag kunde klämma skon under dörren vid tröskelns ena ända. Men läget var ypperligt, bara ett stenkast från La Rambla.

Nästanbilligaste innebär givetvis en medveten risk för överraskningar, sällan ändå direkt farliga sådana. Här är jag kroppsligt privilegierad. Det finns nämligen en inkvarteringsekonomisk fördel i att vara lång och stor. Då kan boka rum på billigare hotell, i mindre schangdåbla kvarter, eftersom risken för rån och andra skurkigheter står i omvänd proportion till mina mått.

Istället kan det hända annat, tokroligt. I Västberga klarnade det bums att så var fallet. Hotellet hade nämligen inga handtag på dörren, bara ett telefonnummer. Ringde, fick svar, dörren öppnades. Då jag berättade att jag bokat rum, fick jag höra att hela hotellet redan året innan bokats som flyktingcentral.
”Men kom in, så reder vi ut det här”.
Efter flera samtal trodde den ytterst skeptiska Ebookersjouren på hur allt gått till. De skulle fixa ett annat rum.

Centralens chef visade sig ha österbottniska rötter. Efter att vi bondat så där finlandssvenskt, väntade middag! Det visade sig att alla asylsökande fick sina måltider i form av plingmat, från en lång rad mikrovågsugnar (jag valde moussaka). Där satt vi och käkade, mitt i det syriska vimlet, och snackade om allt mellan himmel och jord. När det går fel kan det bli bra – och ännu bättre. Det faktum att Ebookers inte hittade ett rum var svagt, likaså det att jag fick betala en ”avbokningsavgift” som var nästan lika stor som hela övernattningen skulle ha kostar.

Den här tokigheten var ändå en av den korta resans höjdpunkter.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*