Innerbanan: Katastrof och axelryckning

De första regndropparna faller då jag skyndar fram mot Novias nya lokaler på Henriksgatan i Åbo.

Det är nu åtta år sedan jag gjorde exakt samma sak – fast till Nunnegatan. Två månader på en utbildning blev det, sedan tog orken slut och jag valde en annan väg.

Då kändes det som en katastrof, i dag känns det som en axelryckning. Alla väljer fel någon gång. En del fortsätter träget, andra hoppar av direkt.

Vad hade hänt om jag fortsatt?

En hel rad av ”jag hade aldrig” hade uppstått. En hel rad av annat likaså. Förr eller senare hade jag hamnat där jag är i dag ändå, är min fasta övertygelse.

Inte på samma arbetsplats. Inte med samma vänner. Kanske inte i samma stad. Men på samma mentala nivå med samma uppfattning om världen.

Påstår jag självsäkert.

Under en utbytesperiod i Tjeckien upptäckte jag nämligen att jag skapade ett liv där som väldigt mycket liknade det jag levde i Helsingfors. Jag träffade nya människor som ändå i slutändan verkade fungera väldigt likt mina andra vänner i Finland.

Jag levde ungefär likadant. Kanske med en extra promille eller två.

Med den erfarenheten leker jag därmed glatt hobbypsykolog och hoppas att det gläder någon att läsa att alla bitar faller på plats, förr eller senare, för de flesta av oss som har turen att bo här.

Den här hösten sker ingen enorm förändring i mitt liv. Såvitt jag vet.

Det ger därmed en rätt märklig känsla att skynda hemåt genom akademikvarteren. Stämningen är upplivad, de nya tar sina första kliv i studielivet. En mycket trevlig stämning som inger hopp om fortsatt utveckling. Även för oss som har kommit hem.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*