Inflyttningen ska rädda Åbos ekonomi – men då måste de här sakerna klaffa
Salutorget i Åbo. Foto: Anja Kuusisto
Den ekonomiska tillväxten och inflyttningen den medför ger Åbo goda chanser att åtgärda sin haltande ekonomi.
Men ett blomstrande näringsliv och en växande befolkning garanterar inte att stadens situation förbättras.
Åbo måste investera klokt, anpassa sina tjänster enligt efterfrågan och hoppas på att ”rätt” skattebetalare flyttar till staden.
I år gör Åbo ett underskott på 55 miljoner euro. Nästa år beräknas underskottet vara drygt 20 miljoner euro.
Lånebördan växer med knappt 100 miljoner euro och 2020 överskrider Åbos totala skuld en miljard euro.
I ÅU 15.9 varnade då avgående ekonomidirektören Jukka Laiho staden för att hamna i en skuldspiral.
För bra service?
Obalansen mellan inkomster och utgifter är inte något nytt.
2015 var ett bra år. Då bolagiserade staden en rad kommunala tjänster.
I övrigt har 2000-talet inneburit tvära kast i den aboensiska ekonomin.
Det här har bland annat att göra med hur staden ordnar sina tjänster – de lagstadgade och de som staden frivilligt erbjuder – och kan betyda att staden satsar för mycket på servicen för kommuninvånarna, sett till vad inkomsterna tillåter.
Bland annat har stadsstyrelsen under hösten tagit del av utredningar som visar att inom småbarnspedagogiken har Åbo potential att spara miljoner (ÅU 30.10).
Då har staden jämfört de egna daghemmen med dem i bland annat Helsingfors och Tammerfors.
Tjänster enligt behov
Förra ekonomidirektören Laiho uppmanade i ÅU:s intervju staden att inte bygga mera än vad efterfrågan på service kräver.
Det finns ett politiskt beslut om att ta i bruk en planeringsmodell för grundskolan och småbarnspedagogiken som bygger på befolkningsprognosen och som styr hur anslagen fördelas.
Existerande fastigheter ska användas effektivt och nya ska byggas enligt behov. På så sätt undviker staden ett överutbud av tjänster.
Åbo måste vara berett på att efterfrågan på offentliga tjänster tilltar eller minskar med kort varsel.
Ett alternativ för staden är att inte göra eller bygga allt själv utan i stället köpa eller hyra tjänster.
Det är bland annat från det perspektivet som fullmäktiges beslut att sälja social- och hälsovårdsfastigheter till det svenska bolaget Hemsö ska betraktas (ÅU 5.12).
Svag utgångspunkt
Men Åbo kan inte undvika investeringar och investeringslistan är lång och varierande.
Förutom fler bostäder och förbättrad infrastruktur – inklusive en kollektivtrafikförnyelse – talar politikerna bland annat om ett nytt konserthus och om ett nytt museum.
Eftersom Åbo dras med en underskottsekonomi och måste ta lån för att klara av löpande utgifter så är utgångspunkten för investeringar svag.
Därför måste investeringarna vägas mot varandra. Trafikförbindelser och förmånliga bostäder är vettiga investeringar, men inte nödvändigtvis enkla.
Till exempel när kollektivtrafiknämnden i november beslöt att förorda en snabbspårväg i stället för eldrivna ledbussar så var det med en stor brasklapp (ÅU 9.11).
Förnyelsen av Åbos kollektivtrafik får inte ytterligare försvaga Åbos ekonomi, skrev nämnden. En snabbspårväg har en längre livslängd än elbussar, men är investeringstung inledningsvis.
Inkomstklasser avgör
Det som ytterligare komplicerar investeringsbesluten är att konserthus och museer inte är oviktiga.
Dessa handlar om stadens varumärke och kan i hög grad påverka människors och företags vilja att flytta till staden.
Just nu vill många flytta till staden. Fram till oktober i år hade Åboborna blivit 2 068 personer flera.
I princip är det en bra sak att inflyttningen är stark. Det för med sig skattebetalare.
Staden varken vill eller kan påverka vem som vill bli Åbobo. Men det spelar en roll i vilken inkomstklass inflyttarna finns och vilka kommunala tjänster de använder.
Låginkomsttagare, som står för lägre skatteintäkter än medel- och höginkomsttagare, höjer utgifterna relativt sett när de använder stadens tjänster.
Om de utgör en stor del av inflyttningsvågen riskerar nettoeffekten av inflyttningen att bli negativ.
Nettoeffekten av flyttrörelsen är att Åbo tappar högutbildade till Helsingfors, Vanda och Esbo. Bland åldrarna 25–39 är flyttrörelsen bort från Åbo kraftig. Källa: Åbo stad/grafik: Marcus Backlund
Våren 2019 väntas statistik som kan säga något om inflyttningens effekter.
Den statistik som finns berättar bland annat följande:
- En stor procentuell andel – 18,5 procent – av Åboborna är låginkomsttagare. Det här är långt över den nationella nivån, som är 12,7 procent. Det här beror bland annat på att Åbo är en studiestad, men också en stad med en stor andel pensionärer.
- Åbo har inte lyckats hålla de kvar de högutbildade. Eftersom det inte funnits arbetsplatser för dem har Helsingfors, Esbo och Vanda skördat frukterna av Åbos universitets- och högskoleväsende. Utflyttningen är stor i åldrarna 25–39. Åbo har också lidit av att välavlönade skattebetalare bosatt sig i grannkommunerna.
Det staden nu hoppas på är att tillväxten och inflyttningen stärker skattebasen, alltså att andelen medel- och höginkomsttagare ökar, och att högutbildade stannar kvar för att det finns arbetsplatser.
I jämförelse med de sex stora städerna är medelinkomsten bland Åboborna låg. Andelen låginkomsttagare är också största i Åbo i samma jämförelse. Källa: Åbo stad/grafik: Marcus Backlund
Vårdreform underlättar inte
Men också andra faktorer har bidragit till stadens dåliga ekonomi. Bland dem regeringen Sipiläs politik.
Till exempel konkurrenskraftsavtalet innebar minskade statsandelar vilket försvagade en del kommuners ekonomi, trots att avtalets effekt var tänkt att vara den motsatta.
I år förlorade Åbo 10 miljoner euro i statsandelar. Nästa år beräknas statsandelarna minska med 17 miljoner euro.
Om social- och hälsovårdsreformen och landskapsreformen genomförs tar landskapet över ansvaret för vården och en rad andra tjänster. Det innebär att Åbo blir kvitt vårdsektorn, som står för en stor del av utgifterna.
Men reformen innebär också att statsandelarna minskar ytterligare. Staten försöker få loss så mycket som möjligt ur kommunerna och därför är det möjligt att reformen blir en minusaffär för Åbo, eller i bästa fall en kostnadsneutral affär.
Stadsdirektör Minna Arve har i ÅU ondgjort sig över att det finns en obalans mellan det ansvar som flyttas från staden till landskapet och de statsandelar som faller bort (ÅU 20.3).
Tillväxten mattas av
Regeringen Sipiläs konkurrenskraftsavtal, nedskärningar och sparprogram har skapat exceptionella år för kommunerna. Nu verkar man kunna återgå till det normala, men samtidigt ser tillväxten ut att mattas av.
I år är den allmänna ekonomins tillväxt kring tre procent, men redan nästa år är den nere vid drygt två procent och 2020 förutspås en tillväxt på under två procent.
I ett sådant läge måste Åbo få bukt på utgifterna och komma åt skuldsättningen, som begränsar stadens rörelseutrymme i ett skede när den måste investera.
Artikeln baserar sig på en intervju med Kommunförbundets chefekonom Minna Punakallio och med Åbos t.f. ekonomidirektör Fredrik Lindström, liksom på stadens strategirapporter och på tidigare rapportering i ÅU.
193 700
- Så många är Åboborna.
935,9 miljoner
- Så stor är Åbos lånestock.
4 833 euro
- Så stor är lönebördan per invånare.
10 414
- Antalet arbetslösa i Åbo oktober.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.