Idealet, ur tillverkarsynvinkel, är att varan håller så länge att kunden efter de första spontana svordomarna trots allt är nöjd.

Allt av människa tillverkat går sönder. Det är bara en fråga om när och hur.
Det första – när – korrelerar oftast väldigt bra med pris. Den som köper en billig skruvdragare ska inte tro att den ska hålla för ett helt husbygge. Men som ett hobbyverktyg, som används då och då, kan den vara perfekt.

Idealet, ur tillverkarsynvinkel, är att varan håller så länge att kunden efter de första spontana svordomarna trots allt är nöjd:
”Nå, den har gjort sitt, den var trots allt värt sitt pris” – och så köper man en ny av samma tillverkare. Man ska också komma ihåg att nämna hur bra det trasiga verktyget var, åt säljaren i affärer – ”sidu den här köpte jag redan…” – och kanske också åt grannen (som brukar vara så stolt över sina manicker). På så vis överförs verktygets goda egenskaper till användaren (som rimligtvis måste vara klok som en gång köpte det)

Frågan om hur något trillar i bitar eller bara dör är knepigare. Det slog mig (än en gång) då fotpinnen på min svensktillverkade veteranmotorcykel lossnade. Pinnens bult brast, men på ett beundransvärt klokt sätt.
Det visade sig att bulten hade en skåra nära bultskallen. Här-ska-den-gå-av-skåran. Och när den går av just där, skadas varken fottappen eller ramen. Kvar blir en spänningslös bultstump som sticker ut just så mycket så att den är lätt att skruva loss. Bara att tassa över gatan till närmaste järnhandel och köpa en 12 millimeters (tillfällig!) bult. Alternativet hade varit att köra utan fottapp och senare kämpa länge med bultutdragning och eventuella alla skador på mc:n.
Vi är säkert hundratals som råkat ut för samma sak med samma mc-modell, och insett samma enkla genialitet. Tack till okända, omsorgsfulla ingenjörs-Svensson på Monarkfabriken 1963!

Det här tänk-hela-vägen-idealet är en orsak till att flera finländska företag kan flytta hem tillverkningsindustri från Baltikum och Asien. Det finns mycket som vi kan göra bättre på ett sätt som väger tyngre än andra konkurrensfördelar (som löner).
Här är jag inne på samma tema som i artiklarna om Finnsementti förra lördagen. Konkurrenskraften sitter ofta mellan alla anställdas öron, den kan skakas fram därifrån. Det här gäller så många andra bolag och branscher.
Det kommer alltid att finnas folk som är redo att betala det som bra varor är värda. Den gruppen blir dessutom bara större. Därför är jag inte orolig för att det inte ska finnas jobb också i fortsättningen i olika tillverkningsindustrier. Det hela hänger på hur man väljer att sätta ihop sin produkt, alltid med tanke på slutanvändaren.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*