Hyfsets frånvaro

Nu prövas gränsen för yttrandefrihet”, sa Kimmo Nuotio, professor i straffrätt, inför rättegången mot webbtjänsten MV-lehtis grundare Ilja Janitskin (Svenska Yle 13.6).

Nuotio ser rättegången inte bara som ett sätt att pröva yttrandefriheten utan också som en kamp om sanningen.

Nuotio har rätt. Rättegången är en juridiskt viktig prövning.

Å andra sidan kan man, utan att vara cynisk, påstå att gränsen för yttrandefrihet i praktiken redan överskridits, och överskrids.

Att vi ens diskuterar ”vem som äger sanningen” avslöjar en relativism i den allmänna debatten.

Man kan vända på det: grundproblemet är föreställningen att sanningen har en ägare.

Det, i sin tur, betyder att om Janitskin fälls så är det en liten seger i ett slag som i värsta fall redan är förlorat eller som åtminstone behöver mer än juridiska framgångar för att vinnas.

En sammanfattning av rättsprocessen: 90 brottsanmälningar mot MV-lehti har lett till 30 åtalsprövningar.

Det allvarligaste åtalet har väckts av Yle-journalisten Jessika Aro som kräver 140 000 euro i ersättningar för det som Janitskin, genom MV-lehti, orsakat henne.

Misstankarna gäller grov ärekränkning och olaga förföljelse. Misstankarna omfattar också Johan Bäckman, känd för sina Rysslandskopplingar.

Janitskin misstänks dessutom för olaga hot, hets mot folkgrupp och penninginsamlingsbrott. Åklagaren kräver ett år och åtta månaders fängelse för Janitskin och åtta månaders fängelse för Bäckman.

Det finns ett citat som felaktigt tillskrivs Voltaire men som egentligen var Evelyn Beatrice Halls försök att sammanfatta hans ståndpunkt: ”Jag delar inte din åsikt men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den.”

Den här idén används ofta som en blankofullmakt. Tanken är att var och en har rätt att säga vad helst som spottet för med sig.

Den som tänker annorlunda ska inte bara acceptera det här utan också möjliggöra att motsatta åsikter blir hörda.

I ett civiliserat utbyte av åsikter är tanken oproblematisk eftersom meningsskiljaktigheterna går hand i hand med respekt för den andra.

I bästa fall ger man sig till och med in i debatten inte enbart för att föra fram den egna ståndpunkten utan också för att på allvar överväga den andras.

Rättegången i Helsingfors tingsrätt visar att frånvaron av det civiliserade inslaget i debatten har blivit ett samhälleligt problem. Att det finns ett inslag av rysk desinformation i det hela understryker allvaret.

Hur kom vi hit? Skälen är många och det är viktigt att komma ihåg att medierna är en länk i en lång kedja.

De föregås av länkar som ”uppfostran”, ”utbildning”, ”ekonomisk och social status” och så vidare. Sajten MV-lehti är med andra ord ett tecken på att kedjan brister.

De som verkligen tror att MV-lehtis ”alternativa nyheter” är nyheter ser etablerade nyheter som motsatsen till andemeningen i citatet ovan.

De upplever att journalister inte är beredda att dö för att obekväma åsikter ska få komma fram, utan snarare att redaktionella beslut går ut på att begrava sådana åsikter.

Misstänksamheten mot nyhetsmedier är inte ny, men nätet och de sociala mediernas revolution gjorde att den tilltog i styrka.

Plötsligt befann vi oss i en situation där ”gammelmedia” upplevdes som predikande och förljugen, medan ”nymedia” var i folkets händer och därmed närmast sanningen.

Om seriösa nyhetsredaktioner kan beskyllas för något så är det för att de, i rädsla för att förlora tidigare trogna nyhetskonsumenter, böjde sig för att slippa stämplas som förlegade.

Allmänheten togs med via anonyma kommentarer och tilläts forma nyhetsutbudet på ett sätt som inte gynnade förtroendet för journalistkåren.

Seriösa medier måste vinna allmänhetens förtroende varje dag, men sajter som MV-lehti är ändhållplatsen för dem som bara lyssnar på sånt som förstärker deras världsbild.

Det här genererar hat, hot, hets mot folkgrupp, ärekränkning och så vidare.

Det här är ett faktum, liksom rättsväsendets begränsade resurser att ingripa är det.

I ÅU 23.5, i samband med artikeln om medborgarinitiativet om att kriminalisera n-ordet, konstaterade forskaren Tatu Hyttinen att den enorma mängden påhopp som finns på nätet, i kombination med polisens oförmåga att ingripa, har en avtrubbande effekt. Hatet normaliseras.

Journalisten Rebekka Härkönen, som ÅU intervjuade 24.4 och som liksom Aro utsatts för smutskastning utan like, hoppades att hatets volym skulle vara tillräckligt för riksåklagaren att väcka åtal.

Det var det inte. Fall som Härkönens och Aros är fortfarande målsägandebrott och kräver att den som utsatts inleder en juridisk process.

För målsägande är en fällande dom viktig. Som prejudikat för rättsväsendet är en dom viktig. För samhället i stort är det början på en väg tillbaka till det civiliserade samtalet. Men det krävs mycket mer.

Var först att kommentera

Kommentarer

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*