Humppila: Museijärnvägen, ett samlarmuseum, hyllning av Armas Puolimatka och en Arabiadesigner

Kunnig guide. Seija Kylä-Markula en bit bort från huvudjärnvägsstationen i Humppila, bredvid den station där museitågen från Minkiö stannar. Kylä-Markula visar ÅU runt i staden med cirka 2300 invånare. Foton: Annina Suominen

Tågstationen i Humppila ser hyfsat modern ut.

Många gånger har jag passerat, men aldrig klivit av.

Senare får jag veta att byggnaden brann ner i samband med ett rån på 1970-talet och den nuvarande byggdes på 80-talet.

Namnet Humppila har man höjt ögonbrynen åt både en och två gånger. En teori är att ordet härstammar från det forntida ordet ”homper”, och betyder ”lite bakom”, alltså att Humppila är en avlägsen ort.

Skojig halvcirkel. Humppilas järnvägsstation brann ner på 1970-talet, denna byggnad stod klar på 80-talet.

Det berättar Seija Kylä-Markula, lektor vid Väinö Linnan lukio i den närliggande orten Urjala, som tillsammans med en vän ordnar guidningar i området, bland annat på gravgården.

Kylä-Markula möter mig vid tågstationen.
Hon håller inte med om att Humppila skulle vara avlägset. Hon påpekar att riksvägarna nio och två korsar varandra bara någon kilometer från tågstationen.

Humppila grundades 1874 och precis som de tre övriga orterna på min rälsresa är och förblir kommunikationerna viktiga. Järnvägen mellan Åbo och Toijala som öppnade 1876 var den första.
– Humppila utvecklades kring järnvägsstationen. Alla de gamla, stora trähusen du ser nära stationen hörde till de som arbetade med järnvägen eller på tågen tidigare, berättar Kylä-Markula.

Åren 1898–1974 var även järnvägen mellan Humppila och Forssa viktig. Den togs ur bruk 1974 (passagerartrafik 1954) och revs till största delen efter det.

I dag finns, bevarad och återuppbyggd, en 14 kilometer lång museijärnväg mellan Minkiö och Humppila som besöks av turister varje år.

Den lilla stationen som ligger ett par hundra meter från huvudstationen i Humppila är hjärtskärande söt där den står och steker i solen.
Härifrån kan man ta tåget till Minkiö de flesta av sommarens söndagar.
Resten av veckans dagar kan man, i Minkiö, hyra ett eget litet ”tåg”, eller rättare sagt en vagn som går att styra längs med järnvägen med pumpkraft. Det är speciellt populärt bland barnfamiljer.

Populär attraktion. 80-åriga Eki Laaksonen och Mikael Vainio hör till de frivilligkrafter som håller i gång turistattraktionen i Minkiö, samt håller loksamlingen i skick. Järnvägsmuseiföreningen driver stället och caféet (till vänster) där man kan åka gammaldags ångtåg till Humppila och njuta av det speciella området.

I dag går inga tåg. Därför blir det bilfärd till Minkiö och besök hos det hemtrevliga caféet invid den gamla stationen, samt i den jättelika hallen som är full av gamla lok och vagnar.

I en annan lagerbyggnad är 80-åriga Eki Laaksonen från Esbo i full färd med att reparera loket Orion nummer 5.
Orion byggdes i Belgien år 1948 och trafikerade längs banan från slutet av 1940-talet fram till 1960-talet, men såldes sedan till Storbritannien och hamnade till sist i Wales på ett museum.

En privatperson finansierade Orions återkomst för ett par år sedan, och loket visas upp bland annat på den populära, årligen återkommande Ångfestivalen i Minkiö som faktiskt ordnas i dag, lördag.

Laaksonen får hjälp av Mikael Vainio som till vardags är kock men som ofta tillbringar sin fritid här. Han spelar dragspel och uppträder ibland vid de gamla tågen.

Turistattraktionen i Minkiö, med undantag för caféet, drivs helt och hållet av frivilligkrafter via Järnvägsmuseiföreningen.
– Vi gör vad vi kan, men vi hinner inte göra allt, sammanfattar Laaksonen.

Eki Laaksonen brukade tidigare köra turisttågen mellan Minkiö och Humppila, men på grund av sin ålder får han inte längre göra det.

Intresset för tåg väcktes redan i tidig ålder då han som pojke brukade hänga vid tågstationen i sin födelsestad Riihimäki. Hans bror jobbade som lokförare vilket också stärkte Ekis intresse för tågen.

I dag är Eki nästintill expert och han kan Minkiötågens historia som rinnande vatten.
Vatten är dagens melodi även av andra skäl. Termometern visar över 30 grader.

Vi åker vidare. Seija Kylä-Markula visar mig Humppilas kyrka som ligger ett stenkast från riksväg två, på väg 2813. Den ursprungliga byggnaden brann ner nyårsnatten 1917. Den nya är byggd 1922, ritad av Josef Stenbäck (1854–1929), som ritade cirka 30 kyrkor i Finland.

Humppilas kyrka.

Vi fortsätter längs med väg 2813 och passerar en splitterny, nästan färdigbyggd sportplan.
Humppila har cirka 2300 invånare och 185 elever i grundskolan. Just nu satsar staden förutom den nya sportplanen på nya höghus och ett nytt hem för åldringar byggs av Attendo.

En som även han satsade på Humppila var Armas Puolimatka (1918–1989).
Han är mannen bakom många byggen i Finland och personifierar 
en stor del av den efterkrigstida, industriella byggnadsverksamheten.

Han grundade och byggde upp ett byggföretag som på sin tid var landets största.
Även Åbo har många byggnader och minnen – inte enbart positiva – av Puolimatka.
I mitten av 1980-talet dömdes han till villkorligt fängelse för mutbrott.

Puolimatka tillbringade sin barndom i Humppila. Hans senare satsningar på orten gav arbete åt hundratals människor – totalt 1700 i närregionen.

– Han var en stor personlighet och blev mycket hyllad här, berättar Seija Kylä-Markula och visar mig till ett minnesmärke som ligger i Humppilabyn Myllynkulma, där Puolimatka tillbringade sina somrar.

Minnesmärket består av en platta och en stor sten. Plattan är designad av Heljä Liukko-Sundström, en av de före detta Arabiakonstnärerna, numera medlem i föreningen som fortsätter designa under det kända finska märkets namn.
Liukko-Sundström jobbar i Helsingfors halva veckan och resten av tiden i sin ateljé Heljä i Humppila.

Vi åker dit och tar en titt innan den stänger för dagen, och bara huset är en imponerande syn med högt till tak och dagsljus som förstärks av de vita väggarna.

Liukko-Sundströms hyllade konst fyller väggar och bord.

Djur, natur, blåa och gröna toner. Änglaportarna i varierande form och storlek.
Konstnären fyllde 80 år i våras men har inga planer på att lägga ner sitt arbete.

Även hon beundrar Puolimatka – varför skulle hon annars ha designat en minnesplatta? – och hon säger sig vara imponerad över allt han byggde upp efter att ha börjat som rätt så fattig.

Känd konstnär. Heljä Liukko-Sundström hör till de som fortfarande designar produkter i det kända finska märket Arabias namn. Hennes man hade en sommarstuga i Humppila, och därför bor och verkar hon här i dag. Hälften av veckan tillbringas i Helsingfors.

Ett stenkast från Liukko-Sundströms hus ligger Pekka Leinos samlarmuseum http://news.abounderrattelser.fi/tiden-flyger-forbi-i-pekka-leinos-samlarmuseum/).
Därifrån åker vi vidare mot stadens centrum igen. Vi passerar den gamla glasfabriken som i dag är ett köpcenter.

Mittemot köpcentret, på andra sidan riksväg två, ligger en stormarknad och en köttaffär som enligt min guide Seija Kylä-Markula är omåttligt populär och säljer stora mängder lokalt kött.

I centrum är jag snart ensam igen. Bokstavligen. Här finns inte en enda själ och jag misstänker att de flesta är ute på sina sommarstugor en kokhet helgdag som denna.

Företagare. Jyrki Koivula driver den enda vapenaffären i Humppila. Älggevär och hagelgevär hör till de populäraste produkterna.

Men jag skymtar en sorts butik jag inte besökt tidigare; en vapenaffär, och kliver in.
Inne står ett gäng unga män i en klunga och undersöker några vapen.
Ingendera har hört talas om Åbo Underrättelser när jag presenterar mig, men en av dem plockar fram telefonen och söker upp vår webbsida.

Han läser upp några av rubriken på svenska med stark finsk brytning och hela gänget skrattar.

Gänget försvinner kvickt när jag börjar ställa frågor. Kvar blir Jyrki Koivula, som har drivit affären i fem år. Innan dess drevs den av samma ägare i 35 år.
Vapnen står för en tredjedel av försäljningen, patroner för en tredjedel och resterande tredjedel utgörs av tillbehör som exempelvis kläder och skor.

Mest säljer affären hagel- och älggevär.
De dyraste gevären kostar cirka 4600 euro och de billigaste kring en tusenlapp.

Jag undrar om vapenförsäljningen flyttat till nätet, som många andra affärer numera?
– Nej, inte riktigt. De som ska köpa vapen vill gärna testa dem. Det finns en skjutbana i närheten som vi ganska ofta åker med kunder till.

Goda kommunikationer. Det känns som om jag har hört det förr. Men det är dessa som även Koivula nämner direkt då jag frågar hur det är att vara företagare i Humppila.
– Hit kommer folk hur lätt som helst från närliggande orter.
Affären håller på att stänga och jag tackar för mig.

Humppila har överraskat mig. På kartan är det en by, men med hjälp av min lokala guide hittar jag en del skatter.
När jag åker hemåt svänger jag fel och får en skymt av den minimala sjön Koivistonlammi.

Där, på en liten sandplätt, ligger några enstaka människor och steker i solen.

Läs också reportaget om Loimaa här!

Uppfinning. Många är de gamla delar som använts till att bygga det ena och det andra vid hallarna i Minkiö. Här är vad som bäst kunde kallas en ”rälsmoped”.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*