Hoten och hatet blev för mycket – prisbelönt journalist tvingades flytta från Åbo

Prisad. Redan innan Rebekka Härkönen skrev om knivhuggningarna i Åbo var hon en välkänd journalist. Bilden från när Härkönen tilldelades Bonniers Stora journalistpris för ett år sedan. Foto: Robert Örthén

Morgonen efter knivhuggningarna på Salutorget i Åbo i augusti fick Rebekka Härkönen, erkänd kriminalreporter på Turun Sanomat, tips om ett vittne som bevittnat attacken på nära håll.

Morden och mordförsöken var exceptionella, men Härkönen gick till väga som hon brukar: hon intervjuade vittnet, en tonårig afghansk asylsökande som jagat gärningsmannen över torget, säkerställde vittnesmålets trovärdighet och överlät publiceringsansvaret till sin chefredaktör.

– Han var ett vittne som sett väldigt mycket. Han kunde ha varit finländare, men nu visade han sig vara afghan. Det visste jag inte ens förrän jag tog kontakt med honom.

Artikeln slogs upp stort i söndagstidningen och på webben, men ännu under eftermiddagen fanns inga antydningar om det helvete som, sju månader senare, har tvingat Härkönen att flytta från Åbo till Helsingfors.

Som kriminalreporter var Härkönen redan innan knivhuggningarna i Åbo van med journalistyrkets otrevliga sida. Artiklar om rättegångar hade lett till hotfulla reaktioner, speciellt när den misstänkte varit utlänning.

När Härkönen avslöjade övergreppen på Kuppis sjukhus psykiatriska avdelning – den rapportering som hon fick Bonniers stora journalistpris för – fanns det personer som ville svartmåla henne.

Men inget kommer ens nära det som började den där söndagskvällen i augusti, och som fortfarande pågår.

Hatet och hoten kom först som e-post, sedan via Facebooks meddelandeservice, via Twitter, på diskussionsforum på nätet och så vidare. Hatet var bottenlöst och mängden oöverskådlig.

Hon förstod först inte vad som hänt. Sedan underrättades hon om att Sannfinländarnas partiordförande Jussi Halla-aho på sin Facebook hade delat falska anklagelser som sajten MV-Lehti spridit.

Anklagelserna gick ut på att afghanen som Härkönen intervjuat inte hade försökt ingripa mot gärningsmannen, och att hon medvetet undvikit att intervjua infödda finländare som ingripit.

Inget av det här stämde, men det kvittade.

– Jag blev föremål för Halla-ahos kampanj.

De här hoten, vad gick de ut på?

– Folk ville döda mig. De ville att utlänningar skulle våldta och döda mig, och gick in i detalj på hur det skulle ske. Man sände mig sadistisk pornografi, bilder av människor i badkar som stänkte exkrement över sig. Min familj hotades till livet.

Härkönens Twitter, som hon då sällan använde, fick nya följare på ett explosionsartat sätt. Hon blev det ämne som dominerade diskussionen på sociala medier.

– Ett tag var ”Rebekka Härkönen kontaktuppgifter” den mest googlade frasen på finska.

Hon blev också förföljd, fotograferad, antastad i bussar och på restauranger. Vid två tillfällen har ordningsvakter tvingats avlägsna berusade personer som betett sig hotfullt.

Under en bussfärd hörde Härkönens barn hur medpassagerare planerade att misshandla henne.

Sju månader senare fortsätter hoten komma, om än inte i en lika strid ström som tidigare. Härkönen säger att nättrollen vaknar när något hon skriver får uppmärksamhet, eller när något annat kan kopplas till henne.

Vem är de här personerna som hotar dig?

– Oftast är de anonyma. De är förblindade av hat, liksom gärningsmannen på Salutorget var det. En del hade missuppfattat det jag skrev och har senare kommit att ändra åsikt.

Också Sydvästra Finlands polisinrättning fick upp ögonen för hoten mot Härkönen. På eget initiativ bad de om att få utreda misstankar om ärekränkning och olaga hot, även om det handlar om ett målsägandebrott som kräver en anmälan av Härkönen.

Hon gav sitt medgivande men insåg efter ett tag att mängden hot skulle ta oproportionerligt mycket av hennes tid i relation till de låga böter som fällande domar på sin höjd kunde resultera i.

– Det är också en målsättning med hoten, att hindra mig från att göra mitt jobb.

Härkönen drog tillbaka sina yrkanden, men fick försäkran om att riksåklagaren skulle ta sig an fallet och utreda om åtal kan väckas utan att hon yrkar om straff.

Förra veckan kom riksåklagarens beslut: ett åtal kan i det här fallet inte motiveras med allmänintresset.

Riksåklagaren har i sitt nekande beslut inte beaktat alla de enskilda hot och kränkningar som riktats mot Härkönen. Motiveringen är att ett åtal av det här slaget kan beakta enbart det som sprids genom massmedier.

Härkönen säger att det här tyder på att lagen måste ändras.

– Organiserade hatkampanjer av det här slaget berövar enskilda journalisters frihet. Även om jag inte tillhör en minoritet så är hoten förankrade i rasistiska motiv. Det handlar om en propaganda likt den som IS sprider och som gärningsmannen på Salutorget påverkades av.

Härkönen säger att det hon utsätts för visar att kvinnohatet frodas i Finland. Hur annars förklara att det är främst kvinnliga journalister som utsätts för påhopp när de skriver om samma saker som manliga kollegor?

Sten på bördan är att kritiken också kommit från den andra sidan.

Häromveckan intervjuade Härkönen jihadistforskare Atte Kaleva. Ordval och, enligt kritikerna, inte tillräckligt bra följdfrågor fick antirasister att ifrågasätta Härkönen.

– Jag blev väldigt överraskad. Deras retorik är en annan än rasisternas, men viljan att skapa motsättningar är den samma. De försöker kontrollera diskussionen genom att enbart godkänna vissa begrepp. Avviker man från dem är man rasist i deras ögon. Det är ett oroväckande fenomen, ett fenomen som krossar all diskussion.

Härkönen har en teori om varför just hon blivit en offentlig slagpåse på ett sätt som saknar motsvarighet i Finland.

De avslöjande artiklarna om Kuppis sjukhus gjorde henne till ett välkänt namn. Priserna och utmärkelserna placerade henne på en piedestal bland andra journalister.

Den synligheten var till Härkönens nackdel när hatkampanjen mot henne inleddes.

– Jag tror att tröskeln för att ge sig på en person som redan attackerats är låg.

Att fortsätta bo i Åbo blev omöjligt. Nu bor Härkönen i Helsingfors och arbetar för mediekoncernen Lännen Media.

I Helsingfors känner hon sig tryggare. Där kan hon försvinna i folkmängden utan att bli igenkänd. Men jo, säger hon, visst är det bedrövligt att det här sker i Finland 2018 – världens lyckligaste land, enligt en uppmärksammad undersökning, och en av pressfrihetens toppnationer.

– Det handlar inte om huruvida man är journalist eller inte, prisbelönt eller inte. Det handlar om otrygghet och samhällets oförmåga att erbjuda skydd.

Tänker du någonsin att den där artikeln i augusti var ett misstag?

– Nej. Det var en nyhetssituation och jag reagerade. Om jag sa att det var ett misstag skulle jag vara rädd för att göra mitt jobb. Jag har fått bra stöd av mina kollegor och min arbetsgivare. Jag har fortfarande mitt liv. Men, visst, jag funderar ibland på hur länge det här kommer att pågå.

Så ser hat ut

Rebekka Härkönen har på sin Facebook publicerat en del av det som sänts direkt till henne eller skrivits om henne på nätet.

Nedan en fri översättning till svenska av det som vi upplever att kan återges.

”Dö din mentalsjuka hora. Fysiskt motbjudande. Jävla fula kärring. Kärring som har PMS, rabies, ”suvakism”, feminism.”
”Rebekka som orsakade uppståndelse på sociala medier fick ett hysteriskt anfall. Många tror att har drabbats av en psykos.”
”Kvinna alltså hora. Hjärndöd hora. Sket på sig genom att medvetet ljuga. Narcisistisk psykos.”

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*