Har vi tröttnat på orden — eller: vad säger judars nonsenssång i London om hur vår religiositet förändras?

 

Allt började den dag då jag fick höra om niggunim.

En kollega berättade för mig om den heta trenden i hans liberala synagoga hemma i London: att lämna bort orden i bönerna och istället bara sjunga laj-laj eller ja-ba-bam – repetitivt, meditativt, ibland extatiskt till rörelser och dans.

Jag fascinerades genast av den här utvecklingen. Niggunim betyder kort och gott melodier och är en form av judisk bön som oftast är helt ordlös.

Men varför vill utbildade, jämställda och liberala judar i kosmopolitiska London överge sina böner med omsorgsfullt formulerade texter och sjunga laj-laj? Har de tröttnat på orden, i en tradition som genom årtusenden präglats av ord som formuleras, tolkas och debatteras?

Efter att ha nystat i de här frågorna i fyra år ser jag ett mönster: en önskan att kombinera tradition och förändring.

Jag har i flera omgångar vistats vid Leo Baeck College i London, där rabbiner för de liberala judiska samfunden i England och övriga Europa, utbildas.

Jag har intervjuat studerande, lärare, rabbiner och alumni; människor mellan 25 och 75 år vars vägar till colleget gått genom mycket varierande landskap: ortodox judendom, kristendom, ateism i England, socialistiska Östeuropa, Israel, USA och mycket därtill.

Alla talar de om längtan att knyta samman sin ibland mycket liberala teologi med en allt mera traditionell praktik: de vill ha en modern tro öppen för olika sätt att tänka och leva – men samtidigt utföra den på ett alltmera uråldrigt sätt.

Musiken är ofta den bro som förmår förena de här traditionellt oförenliga sidorna av att leva som jude med varandra.

Men, frågar sig läsaren kanske: Vad spelar det för roll vad trettio judar i London tycker om att sjunga utan ord?

Jag vill hävda att de ordlösa melodierna är delar av ett större sammanhang och jag är övertygad om att de belyser en viktig förändring i samtida religiositet som sträcker sig långt utanför judendomen.

Jag ser många intressanta kopplingar till de globala förändringsprocesser som dagens religionsforskning kartlägger, till exempel inom det religionsvetenskapliga spetsforskningsprojektet YARG vid Åbo Akademi.

Återskapandet eller nyskapandet av judiska traditioner kan nämligen kopplas till trender i dagens rörliga och föränderliga religiösa landskap och musikens roll som nyckel till nya religiösa rum, ritualer och identiteter.

Kombinationen tradition och förändring blir extra aktuell i vår närmiljö just den här helgen då vi firar lilla jul och första advent, kyrkans födelsedag som lockar många mindre regelbundna besökare till kyrkor runt om i landet.

Många kommer för att sjunga de älskade melodierna från barndomen till en högtidlig orgel men möts kanske av nyskriven musik, färggranna sidoaltare med bönestenar och ljus, uppmaningar att tala med bänkgrannen och röra sig i kyrkorummet.

Häftigt tänker en del, hemskt tänker andra! Vad är det som håller på att hända?

Musiken verkar, som sagt, vara en nyckelspelare i sammanhanget.

Musiken verkar bli alltmera central för våra sätt att förhålla oss till religion idag eftersom den omfattar flera av de aspekter som många söker: den gör oss delaktiga i liturgin, kopplar samman ett intellektuellt innehåll med kroppen som hör och gör musik, binder samman traditionens symboler med egna erfarenheter och känslor.

Musiken ger rum för tolkning och fantasi och är inte lika strikt reglerad som lärosatser formulerade i väl övervägda ord. Ändå är den fast förankrad i tradition och mening.

Musiken utgör ofta själva kärnan i vår relation till religion men ändå betraktas den inom religionsforskningen oftast som en trevlig utsmyckning snarare än kärnan av tron. Kanske beror det på att vi forskare ofta är så förtjusta i just ord och tror att hela världen byggs upp av fyndiga formuleringar?

Men så är det inte. Tvärtom: musiken kan ge uttryck åt sådant som är svårt att formulera i ord.

Ett toraskåp där judarna förvarar toran, en del av den heliga skriften.

Tradition och förändring går ofta hand i hand.

Ett gott exempel är min informant Micah som burit med sig de älskade niggunim-melodierna längs hela den färggranna livsväg som fört honom över tre kontinenter, till tre olika judiska och ett icke-judiskt samfund, från strängaste konservatism till liberalaste öppenhet.

Läran har han omtolkat i grunden, men melodierna har han bevarat. Föreningen av nytt och gammalt ser man allmänt hos judarna i London, som inte vurmar bara för uråldriga ordlösa melodier utan friskt utforskar också till exempel populärmusikens utbud.

Musiken blir då en länk mellan sekulärt och religiöst i deras liv och skapar nya uttryckssätt där gränsen mellan sekulärt och religiöst suddas ut.

Under de många morgonböner som jag deltagit i vid Leo Baeck College har jag tillsammans med de blivande rabbinerna sjungit de traditonella judiska bönerna omsöm på engelska, ömsom på hebreiska, ibland till en sufisk (muslimsk mystik) melodi från Mellanöstern, ibland till en engelsk folkmelodi, rätt ofta till Leonard Cohens ”Hallelujah”, som ett buddhistiskt mantra eller som en niggun.

Även Beach Boys lär förekomma allmänt.

Besynnerliga moderna påfund kanske någon tycker, men faktum är att niggunim-traditionen bygger på just detta kreativa lånande som ett led i den kabbalistiska strävan att reparera världen, frigöra de gudomliga gnistor som finns fjättrade i vår materiella värld och på mystikerns väg bereda väg för Messias.

Så Beach Boys i synagogan ska nog inte avfärdas som ytligt och trivialt alltför lättvindigt.

Som vi ser handlar det inte om någon enkel ”tillbaka till traditionen”-rörelse, utan om att genom musiken förankra vardagsvärlden i en större meningsskapande religiös referensram som dels knyter an till traditionen och historien, dels är öppen och formbar.

Informanten Rebecca konstaterar träffande att hon vill ”bevara traditionen – men med ett öppet sinne”. Den här insikten gäller också för den bredare vetenskapliga förståelsen av relationen mellan musik och religiös förändring idag som jag försökt belysa.

”När vi får till en lyckad kombination av tradition och förändring blir vi starka”, säger Mark Levengood i ÅU 17.11 2018.

Ofta är vi rädda för förändring, tänker att vi sviker vår historia, tappar bort något som är ursprungligt och äkta, kanske rentav tappar fotfästet i en tillvaro där allt

flyter och förändras och alla åsikter är lika värda bara man för fram dem tillräckligt hänsyns- och nyanslöst.

Men förändring är också livskraft påminner Levengood: utan det nya stagnerar vi och dör.

Alltid är det inte orden som driver den här förändringen, ofta är det musiken som erbjuder den lyckade kombinationen av nytt och gammalt.

Foto: Satu Karmavalo

Ruth Illman
Fil dr, Teol dr, föreståndare för Donnerska institutet i Åbo

Detta är den andra essän i serien ”Forskaressän” som inleddes i ÅU den 10 november.

Syftet med serien är att väcka intresse för vetenskap och lyfta fram respekten för fakta baserad på kunskap och forskning.

I essän medverkar forskare vid Fakulteten för humaniora, teologi, teologi och psykologi.

Essäerna publiceras var tredje vecka.

 

LÄS OCKSÅ DEN FÖRSTA FORSKARESSÄN:

I engelskan tackar man nej till ”hen”

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*