Hans bok om sorg är en bok om hopp

Författare. Patrik Hagman har skrivit sex andra böcker också. Den senaste handlar om sorgearbetet efter hans barn, hans fru och hans pappa. Foto: Anja Kuusisto

Det var när läkaren sa ”nu måste hon kämpa”, det var då jag visste att det var över, säger Patrik Hagman, även om jag där och då måste tänka precis tvärtom.

Han talar om dygnen efter att hans fru Carina ”Kika” hade fått en hjärnblödning som hon aldrig vaknade upp ur.

Det var början av juni 2016 och hon låg på ÅUCS, ett sjukhus som var mer än bekant för dem båda. Där hade de vistats av och till i mer än två år då deras son Joel hade cancer. Han hade dött två år tidigare, sex år gammal. Carina Hagman blev 38 år.

Om dem, och om sin pappa, som dog när han var 50 år och Patrik själv var 21, har Patrik Hagman skrivit sin senaste bok. Utdrag ur boken var också basen för hans sommarprat i radion, Yle Vega.

Boken har titeln ”Sorgens gåva är en vidgad blick” och redan den antyder det som Hagmans text understryker, att hans bok om sorg är en bok om hopp.

Men tillbaka till kampen på ÅUCS, sjukhuset vars barncanceravdelning hade betytt så mycket för deras familj, och vars personal får beröm i Hagmans bok. Men nu var det Kika som låg på intensiven, onåbar.

– Kika älskade livet men hon var inte rädd för döden, och hon längtade efter Joel. Det var därför jag tänkte, det är över… Även om hon som något medicinskt mirakel skulle ha vaknat upp tror jag det kunde ha varit värre för henne, hon hade varit så nära att återförenas med Joel.

– När läkaren som fattade beslut om att stänga av apparaterna som upprätthöll hennes liv skulle stänga av såg jag hur jobbigt det var för honom, även om hennes hjärna var mos och det var en erfaren läkare. Jag tänker på eutanasidebatten och på hur många får dessa beslut att framstå som okomplicerade.
– Kika hade gått en lång process som människa, hon var på något sätt färdig, även om hon förstås hade mycket på hälft, hon var mitt i livet. Hon skrev till exempel på en pjäs. Pjäsen skulle handla om att förlora sitt barn. Processen med Joel hade varit intensiv och påverkade hennes personliga utveckling som människa.

På bokomslaget finns ett citat: När det man mest av allt är rädd för har hänt, då behöver man inte vara rädd mera.
Dessa kloka ord är Carinas. Det värsta hade ju hänt, de hade förlorat sitt enda barn.

– I dag mognar många människor allt senare för att vi på något sätt försöker hålla fast i illusionen om att vi är odödliga. Men livet får ett slags klarhet när man har försonats med sin dödlighet, och det är en tanke som alla religioner har gemensamt.

Patrik Hagman har fått mycket feedback på sin bok, folk som har delat hans erfarenheter av sorg, andra som förundrat talar om hur det ens är möjligt att skriva en bok om så personliga och tragiska händelser, och andra har kommenterat hur stark han är.
– Ja, är det styrka eller vad är det, kanske jag har en slags mild personlighetsstörning, säger han och ser ut genom fönstret.

Det kan vara tungt med omvärldens sökande efter förklaringsmodeller: ”Han klarar det på ett annat sätt för att han är religiös”, eller efter att han hållit så fina tal både vid sin sons och sin frus begravningar: ”Hur klarar han av det här, hur håller han ihop, hur tänker han”.
– När jag talar och när jag skriver är jag som tryggast. Trygghet är för mig att sätta ord på saker.

– Det märkte vi också med Kika när vi skrev bloggen om Joels sjukdom, eller när vi tröstade andra som kom för att trösta oss med Joel, ju mer vi mänskor flyttar fokus från oss själva, lättar det.

– Sen tror jag att jag redan som tonåring med en pappa som var sjuk i cancer, lärde mig att koppla bort och fokusera. Och det påverkar, att jag som varje söndag sätter mig i en kyrkbänk inför en död kropp på ett kors, då blirdöden på ett lågintensivt sätt alltid närvarande, medan många mänskor i dag är helt fjärmade från döden.

Att skriva blev en del av hans sorgearbete och den som läser boken känner sorgen. Samtidigt ger boken tröst.
– Just då när jag skrev var det samtidigt att umgås med sina minnen. Ibland kändes det som om jag skrev tillsammans med Kika. Jag vet att vissa som levt ett långt liv tillsammans fortsätter prata med den andra när den dött, och jag ser inget fel i det, det är väl när man tycker att de svarar det kan bli nojigt. För en kristen är de döda aldrig så långt borta, så att syssla med sina minnen ser jag inget fel i, bara man inte fastnar där.

Patrik vet sorgeprocesser som har gått fel, dels finns det de som inte vill eller vågar prata om döden och den döda, dels finns det de som idealiserar den döda och skapar en gloria kring personen. Därför, säger han, har hans strävan framförallt varit ärlighet.

Medan jag läser boken slår det mig vilken enorm självrannsakan han gör, hur han sätter ord på hur han har betett sig som son, make och far. Han har inte fört dagbok, men har haft nytta av bloggen de skrev under Joels sjukdomstid, av Carinas dagböcker och av samtal med sin egen mamma.

– Kanske det är självrannsakan, för mig har det handlat om att om jag ska kunna säga att min tro har spelat en roll, måste jag vara ärlig också med allt det andra, när jag beskriver vårt föräldraskap, vårt äktenskap.

– Den här boken är ett stort undantag från mina tidigare, och nu efteråt känns det så att det kanske också är ett sätt att försöka visa vad kristen tro handlar om, och då kanske det är bra. Att det är ett sätt att leva och att det faktiskt spelar en roll.

Intresset för boken har varit stort också från medier, mestadels kristna sådana säger Hagman, och han blir inbjuden till många slags tillställningar han oftast tackar nej till. Tackat ja gjorde han nyligen till Göteborgs bokmässa, och snart är det dags för bokmässan i Helsingfors.

– Men jag vill inte prata sönder det här, för min egen skull. Och samtidigt som jag är stolt över boken känner jag att jag inte vill bli reducerad till den, jag vill inte att folk ska förknippa mig med den för all framtid.

Patrik Hagman är i slutskedet av arbetet med nästa bok, en teologisk helhetssyn av den kristna läran, karaktäriserar han den som. Han har nyligen tömt det hem som var familjens. Han har gift sig och han har flyttat.
I boken ingår det tal han höll på Joels begravning. Där ingår dessa rader:
”Enligt kristendomen är det som gör livet värt att leva kärleken. Verklig kärlek som binder samman mänskor. Och det tror jag Joel lärt oss.”
Jag är övertygad om att Carina skulle instämma.

Patrik Hagman

  • Aktuell som: Hans sjunde bok ”Sorgens gåva är en vidgad blick” utkom på förlaget Fontana Media i september.
  • Bor: Sedan några månader tillbaka i Åbo centrum. Innan det 12 år i Pargas, innan det Åbo. ”Båda har hunnit bli som hemorter för mig”. Uppvuxen i Korsholm.
  • Familj: Gift med Emma Audas.
  • Jobbar: Som universitetslärare i praktisk teologi. Författare. ”Fritid och jobb är inte en distinktion jag använder”.
    Förtroendeuppdrag: Sitter i kyrkomötet.
  • När jag inte jobbar: Läser, går i kyrkan, tycker om sci-fi-tv-serier.

 

Utdragen ur boken är utdrag ur de tal Patrik Hagman hållit på sin son Joels och sin fru Carinas begravningar.

Här har han tidigare i talet berättat om Joels funderingar om kärlek, och om att de ofta läste bilderboken ”Gissa hur mycket jag tycker om dig”, om pappa kanin och barnkanin som tävlar om vem som älskar den andra mest.
Jag tror det var den här boken som inspirerade Joels försök att lösa problemet vad han skulle kalla det han kände för mig genom kvantifiering. En dag när han satt vid sin stol vid matbordet sa han plötsligt: ”Pappa jag älskar dig 30”. Det var fint tänkte jag. Joel kan räkna ungefär till 30, efter det börjar det låta ungefär som när Pippi räknar guldpengar. Men jag frågade ändå: Jaha, hur mycket älskar du mamma då? ”Hundra”, sa Joel.

Kikas liv var som en såpbubbla som svävar i luften. Det är något magiskt med en såpbubbla, den verkar bryta mot naturlagarna och vi kan spegla oss i den och se världen genom den. Så länge den svävar framför oss är världen en lite underbarare plats, där allt är möjligt. Men en del av såpbubblans skönhet består i att vi vet att den kommer att spricka och upphöra att finnas till. Och vi vet rent förnuftsmässigt att det som händer då är att den förvandlas till en droppe såpa på golvet. Men det är inte så det känns. När såpbubblan spricker känns det som om den plötsligt fyllde hela rummet, att det som för en stund sedan svävade på en specifik plats nu finns överallt.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*