Hur lät en tatarisk handelsman i lokalbefolkningens öron när han saluförde sina varor på gator och torg?

Drasti, drasti, allihopa!
Ni ska’ komma, då jag ropa;
”tääl’ on hyvä tavaraa.”
Jag ska’ runt i husen löpa,
om ni riktigt micke köpa,
kovin paljonkin, av Haidulla.

Så här inleds kupletten ”Gårdfarihandlaren” (”Orientens ros”), som på 1910- och 1920-talen var ett populärt nummer på Finlands revy- och varietéscener. Formuleringarna i texten är ett exempel på en så kallad etnolekt, som i sammanhanget används för att beskriva hur en tatarisk handelsman antogs låta i lokalbefolkningens öron när han saluförde sina varor på gator och torg.

Handelsmän med rötter i Ryssland – ryssar, karelare, judar och tatarer – var vanliga bekantskaper på handelsplatserna under den tid Finland var ryskt storfurstendöme. Försök att i skrift efterlikna deras sätt att tala de lokala språken, finska och svenska, är vanliga inslag i samtida tidningar och populärkultur. Detta pekar på att majoritetsbefolkningen hade en uppfattning om hur handelsmännens modersmål – ryska, jiddisch eller tatariska – påverkade deras uttal av de inhemska språken.

Kupletten var en för det tidiga 1900-talet tidstypisk underhållningsform, ett slags humoristisk visa som framfördes till kända folkmelodier.

Humorn bottnade dels i satir av överheten, dels i försök att kommentera dagsaktuella händelser eller representera stereotypa karaktärer i publikens vardagsmiljö.

Ett annat centralt tema var folk av olika etnicitet. I USA parodierade kuplettsångare mörkhyade och judar, men när underhållningsformen tillämpades på finländska förhållanden ställde artisterna ofta grupper hemmahörande i det mångkulturella Ryssland i centrum. Dessa hade en starkare resonansbotten i Finland genom att grupperna var synliga i den finländska vardagen.

Huvudpersonen i ”Orientens ros” är en muslimsk tatar, hemmahörande från trakterna av de viktiga ryska handelsstäderna Nizhnij Novgorod och Kazan. Folk från denna region öster om Moskva hade från 1880-talet börjat idka gårdfarihandel i Finland, till en början säsongsvis men så småningom med fast adress i storfurstendömet. Kupletten skrevs 1913 av äventyraren, skådespelaren och revyartisten Felix Jungell, som gav kuplettens handelsman namnet Haidulla. Även tatariska namn, som vanligt slutade på -ulla, gjordes till föremål för ordlekar och skämtteckningar i satiriska tidskrifter.

Ett annat populärt tema i kupletterna var folk med en rörlig livsstil. Populära figurer var exempelvis vagabonden, positivspelaren och gårdfarihandlaren, som Haidulla i ”Orientens ros”:

Minä luffannut, så trägen,
pitkä matka, långa vägen;
Peterburg – Moskva – Kasan.
Stara, vanha, klok Haidulla
inte låtsa om förtulla.

Här görs Haidulla till representant för den utifrån kommande handelsmannen, ett tema som låg nära till hands när det gällde handelsidkare med rötter i Ryssland. Också här träder för samtiden självklara stereotypa föreställningar fram. Formuleringen ”inte låtsa om förtulla” syftar exempelvis på att utländska gårdfarihandlare vanligt anklagades för att handla med olagliga varor.

I sången lockar Haidulla också unga flickor att köpa sina varor, och skryter med att han förtjänar bra i Finland genom att ”röra på bena” och saluföra sina varor till ett pris med rejäl prutmån – samtliga element som beskrevs som typiska för etnifierad rörlig handel.

I skildringar av handelsjargongen på handelsplatserna blandas i regel sorglöst svenska och finska, kompletterat med enstaka ryska ord. Efter att Jungell avslutat sin artistkarriär i början av 1910-talet övertogs ”Orientens ros”-numret av tidens största kuplettstjärna J. Alfred Tanner.

Tanner framförde kupletten första gången 1914 under titeln ”Drasdi drasdi”, i senare inspelningar med titeln ”Tattari” (drasdi drasdi). Drasdi drasdi (alt. Drasti drasti) är en förfinskad/försvenskad form av ryskans hälsningsfras goddag (zdravstvuj), bekant för finländarna från handelsmötena.

I sången förekommer också flera andra ryska handelsrelaterade ord och fraser, som karascho (sv. bra), paschaluista (sv. varsågod), djengi (sv. pengar) och njeto osta, tvui-ti (ung. ”var förbannad om du inte köper”). Alla tre språken finns också representerade i kuplettens refräng:

I da’, i da’
pitäs osta av Haidulla! –
Kaikki, allt är karaschå.
Njeto parempi ni få,
så bra, så bra.

Det ”brutna” språk som används för att skildra mötet mellan handelsmän och kunder framställs sällan som ett problem. Tvärtom kan man anta att språket rentav hade ett underhållningsvärde i handelsmötet. Att etnolekter förekommer i populärkulturella skildringar visar ändå att de språkliga varianterna var bekanta för publiken – utan ett igenkännande hade den komiska funktionen uteblivit. Omvänt bidrog populärkulturen samtidigt till att stärka de stereotypa språkbilderna.

Man kan också anta att en del gjorde sig lustiga över accenterna och försökte härma dem i vardagen. I det finländska samhället kring sekelskiftet 1900 hade den östliga handelsjargongen således en liknande betydelse som exempelvis ”pidginengelska” eller ”Rinkebysvenska” haft och har i andra sammanhang och tider.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*