Han vill bara köra och meka – samt vara pappa: Kimi Räikkönen har hittat ett lugn

Boken presenterar en Kimi Räikkönen som är något helt annat än den fartfyllda löpsedelskändis han var för bara några år sedan. Foto: Pressbild

Den okände Kimi Räikkönen
av Kari Hotakainen.
Översättning av Mårten Westö.
Förlaget, 2008.
Originalet ”Tuntematon Kimi Räikkönen” gavs ut av förlaget Siltala.
272 sidor.

Det tar en stund, en god stund, innan författaren Kari Hotakainen kommer riktigt nära Kimi Räikkönen.
Det känns som om det blivit många korta möten och en hel del ytligt och sporadiskt småsnack innan Räikkönen verkligen öppnar upp sig för Hotakainen. Också då försiktigt.
Det är så man ser F1-föraren nedsjunken i soffan, som om han skulle prata med en god kompis om svåra saker, samtidigt pinsamt besvärad över att han alls måste öppna munnen.
Biografier är inte direkt karasnack, liksom. Särskilt om man ska tala om familj och känslor.

F1 utan mediebevakning

Pressbild.

Början av boken för faktiskt tankarna till F1-presskonferenser inför, under och efter deltävlingar. Förarna sitter bakom ett bord och journalisterna ställer sina förutsägbara frågor och får svar som är minst lika intetsägande. På sin höjd kommer det någon smula av lite mer substans, oftast inpackad i sliten motorsportshumor.

”F1 utan mediebevakning skulle vara ett paradis”, som Räikkönen har sagt – ett av många citat som samlats i slutet av boken. Han vill bara köra och meka.

När presskonferensen sedan är slut och tävlingen körd, ser vi skillnaderna: somliga förare ger intervjuer på löpande band och öppnar upp sitt liv, medan Räikkönen söker sig bort. Han vill hem, bums.

Räikkönen har under årens lopp spenderat massor av pengar på att låta sig flygas hem med privatplan, för att vinna mer tid med familjen, enligt boken.

Bokens bilder ur familjealbumet är många och bidrar till en stark ”Kimi var som vilken annan unge som helst”-känsla. Foto: Privat

Hotakainen – ett onekligen tungt författarnamn för en F1-biografi – lyckas krypa allt närmare ”Kimi” i en bok där det är förnamn och smeknamn som dominerar. Räikkönens närkrets och hela F1-världen presenteras med ett nästan familjärt grepp.

Det här passar riktigt bra då man beaktar vad familjen betytt för Räikkönen. Familjen var inte bara där hemma utan den var med överallt då den blivande mästaren åkte från tävling till tävling med brodern Rami och ”stallet” utgjordes av pappa Matti och mamma Paula.

De var ”vita romer”, som Paula Räikkönen säger i boken. Familjen åkte land och rike runt med sin skåpbil och levde på krita, för att sedan komma hem, så att pappan kunde slita för att betala av skulderna.

Talar om pappans död

Det är familjen som är allt också nu: Hustrun Minttu och barnen Robin och Rianna. Tiden före det känns som en lång period då Räikkönen var vilse. Det var festande och otrohet och ett mållöst sökande.

Det är här, på det riktigt privata intima planet, som Hotakainen sedan kommer så nära Räikkönen som det över huvud taget verkar vara möjligt. Sidorna där Räikkönen talar om pappans död – endast 56 år gammal – hör till det starkaste i boken.

”I början låg jag bara hemma och grät”, säger Räikkönen, som öppnar upp sig om de två sista åren.

Kimi Räikkönen på tävlingsresa med brodern Rami och pappa Matti. Mamman Paula var sannolikt den som tog bilden. Foto: Privat

Det är klart, så värst djupa och långa emotionella utsvävningar blir det inte. Räikkönen är trots allt Räikkönen, den tysta ismannnen med torr och ordfattig humor.

Nu lyckas ändå Hotakainen – träffsäkert översatt av Mårten Westö – belysa F1-stjärnan på ett sätt som ingen gjort förr. Vi har familjepappan, vi har den reserverade världsstjärnan, vi har den evigt unge galenpannan som i de bästa vännernas sällskap alltid är redo att vara clownen som släpper loss (på gott och ont). Sistnämnda ”Kimi” är ändå bara en skugga av sitt forna jag.

Många andra får också komma till tals. Hotakainen har lyckats få med verkligt många röster i boken, många från närmaste kretsarna, andra med kanske lite väl mycket distans till bokens egentliga objekt.

Som Hunt eller Saarinen?

Vem är då denna ”okända” Kimi Räikkönen? I F1-sammanhang drar Hotakainen paralleller till brittiska F1-föraren James Hunt (1947–1993). Både Hunt och Räikkönen hade en intensiv partyperiod, men Räikkönen kom loss och hittade något som var mer. Hunt fann dessutom motorsporten först då han var han nästan 18, han åkte inte heller som barn Europa runt med föräldrar som hade det knapert.

Hotakainens bok för i stället tankarna till mc-föraren Jarno Saarinen. Han servade och trimmade själv och rotade i proffsstallens soplådor för att rädda däck som toppförarna redan ratat.

Äktenskapet med Minttu Virtanen innebar en vändpunkt i Kimi Räikkönens liv. Foto: Pressbild.

Berättelsen om Kimi-pojken som kom från ingenstans och blev världsmästare är såklart klichéartad, men Hotakainen närmar sig inte i något skede en sockersöt framgångssaga. Men frågan inställer sig: Hur många andra av 2000-talets toppförare har kommit från lika enkla förhållanden? Tur ska man också ha, det är klart, för att träffa rätt personer – särskilt då Räikkönen som yngre inte själv kunde engelska så bra att han förstod mycket av sitt första ”riktiga” kontrakt.

Framför allt presenterar boken en varmhjärtad och sympatisk människa som verkar ha funnit ett visst lugn. En man som vill vara en bra pappa (brodern Rami är idealet).

Vill bara meka och köra. Foto: Privat

En viktig röd tråd i boken är hur Räikkönen ogillar cirkusen kring F1. Och värre har det blivit:
”När jag började i Formel 1 var stämningen mer lättsam. Idag har alla grenar blivit så seriösa, lekfullheten är borta. Mer pengar, mindre lek” (citat ur boken).

Räikkönen vill bara köra och meka, vid behov till och med reparera toaletten i Ferraris buss. Det är kanske här boken verkar servera ett svar på det som förbryllat så många: Varför vill han nu köra för (sämre) stallet Sauber? Kanske för att en knuff några placeringar lägre ner i startledet innebär en comeback till rollen som en underdog: Mer tid för att meka och köra – mindre tid för att svara på journalisternas frågor.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*