Han har sökt jobb över 500 gånger men har ”fel” namn

Ger inte upp. Dino Nerweyi säger att samhället och arbetsmarknaden inte behandlar minoriteter väl. Själv är han finländare med kurdiska rötter. Foto: Dan Lolax

– Om jag kommer så långt som till en arbetsintervju brukar folk förvånat säga att jag pratar bra finska. När jag säger att jag är född i Finland frågar de ”Men dina föräldrar då?” och jag undrar: Vad har de med det att göra?

Dino Nerweyi ler snett när ÅU träffar honom på ett café i Åbo centrum för att diskutera erfarenheter av den finländska arbetsmarknaden.

Nerweyis erfarenhet är unik på så sätt att han har sett svårigheterna som en invandrare ser dem.

Inte för att han är invandrare, utan för att andra ofta utgår från att han är det.

Nerweyi, 38, började pendla mellan Tammerfors och Åbo 2014. Efter en lång rad ströjobb hade han fått en deltidsanställning på SDP:s organisation i Egentliga Finland.

En föräldraledighet gjorde att han började jobba på heltid som verksamhetsledare för organisationen och Nerweyi flyttade till Åbo med sin hustru och två barn.

Men det tidsbundna vikariatet var inte en början på en karriär utan snarare en parentes.

I dagsläget har Nerweyi varit arbetslös i ett och ett halvt år. Han säger att han under den tiden har skrivit över 500 arbetsansökningar.

En del ansökningar har lett till arbetsintervjuer men de allra flesta har mötts av tystnad. Han har två förklaringar till det.

– Antingen är jag överutbildad eller så har jag fel hudfärg.

Nerweyi är diplomingenjör, utbildad vid det tekniska universitetet i Tammerfors. Men trots att diplomingenjörer är eftertraktade så är Nerweyis inriktning – materialteknik – inte det.

Arbetslöshetsgraden bland hans kollegor ligger kring 15 procent, säger han.

Han har övervägt att fortbilda sig men vuxenstudiestödet är inte stort nog för att försörja en familj och konkurrensen om studieplatserna är hård.

De över 500 arbetsansökningarna har med andra ord riktats mot alla möjliga sorts lediga jobb.

Problemet är, att varje jobb är eftertraktat och Nerweyis erfarenhet är att när arbetsgivaren börjar gallra bland ansökningarna så är hans namn en nackdel.

De förvånade frågorna om hans kunskaper i finska, som ibland föregåtts av att arbetsgivaren inlett intervjun på engelska, är ett tecken på det. Men det finns flera.

– Jag har fått frågor om jag äter fläsk och om hur många gånger per dag som jag ber, säger Nerweyi, församlingsmedlem i den evangelisk-lutherska kyrkan.

Han har också uppmanats att byta namn för att förbättra chanserna på arbetsmarknaden.

Nerweyi undrar om någon skulle säga samma sak till en person med finländskt namn som flyttar utomlands.

– Ingen skulle ge rådet att byta namn till Alejandro eller hur? Mitt namn är en del av min identitet.

Erfarenheterna har trots allt fått Nerweyi att dra vissa slutsatser.

När barnen skulle döpas bestämde hans och hans hustru att de skulle få finländska tilltalsnamn, även om barnens förstanamn och släktnamn är kurdiska.
– Det kändes galet att behöva tänka så.

Realiteten, enligt Nerweyi, är trots allt den att Finland präglas av ett ”vi och dem”-tankesätt.

På arbetsmarknaden syns det i de jobb som ”stamfinländarna” inte är villiga att utföra. I samhällsdebatten syns det i den råa tonen.

Den drabbar alla minoriteter, säger Nerweyi.

– Också finlandssvenskarna.

Så vad är lösningen? Att införa anonyma arbetsansökningar är värt ett försök, säger Nerweyi. På så sätt skulle sökande åtminstone i gallras bort i första omgången på grund av namn och utseende.

En sak är klar: Nerweyi kommer att fortsätta söka jobb, och precis som han en gång var villig att flytta från Tammerfors till Åbo för att kunna jobba är han nu beredd att lämna Åbo.

– Om det behövs flyttar vi sekunden som jag får ett jobb.

ÅU återkommer till frågor om diskriminering på arbetsmarknaden. Har DU tips eller idéer om hur vi kan bevaka området? Ta kontakt: dan.lolax@aumedia.fi

Diskrimineringslagen 8§

Ingen får diskrimineras på grund av ålder, ursprung, nationalitet, språk, religion, övertygelse, åsikt, politisk verksamhet, fackföreningsverksamhet, familjeförhållanden, hälsotillstånd, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller någon annan omständighet som gäller den enskilde som person. Diskriminering är förbjuden oberoende av om den grundar sig på ett faktum eller ett antagande i fråga om personen själv eller någon annan.

Få fall men diskrimineringen är verklig

Regionförvaltningsverket i Sydvästra Finland känner till få fall där personer diskriminerats i arbetsansökningsprocessen på grund av namnet. Det säger Anna Pärtty, jurist vid Regionförvaltningsverket.

Det betyder å andra sidan inte att diskriminering inte förekommer, säger Pärtty, utan snarare att den är svår att övervaka.

En rapport som Arbets- och näringsministeriet beställde 2012 visar att namnet har betydelse.

I utredningen konstaterades att personer med ryskt namn har två gånger svårare att komma så långt som till en arbetsintervju, jämfört med personer med finländskt namn.

– De flesta anmälningar som gäller diskriminering i arbetsansökningsprocessen kommer från den offentliga sidan, där riktlinjerna är tydliga. Men när personer lämnar in öppna arbetsansökningar eller inte vet vem som väljs till jobbet och på vilka grunder så vänder de sig heller inte till oss, säger Pärtty.

Diskriminering handlar ofta om mer än enbart namnet, och Pärtty önskar att tröskeln för att ta kontakt med Regionförvaltningsverket var lägre.

Enbart en misstanke om att man diskriminerats räcker inte men om den arbetssökande kan backa upp sin misstanke flyttas bevisbördan på arbetsgivaren.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*