Från Åbo till Åland över isen – en episk cykelfärd med risker
Över Skiftet. Peter Nylund.
Efter sportlovet täcktes Skärgårdshavet av en blank och snöfri is.
Härliga turer gjordes – långfärdsskridskosäsongen förvandlades efter sportlovet från en mycket kort säsong till något långt utöver det normala.
När isen fortsatte växa började jag studera satellitbilder och israpporter och insåg att en idé jag länge haft i tankarna kunde vara möjlig.
Jag hade 2011 cyklat på isen från Långnäs via Vårdö till Torsholma och skulle gärna cykla hela vägen över Skiftet någon gång.
När hela tre grupper under ett veckoslut lyckades ta sig på skridskor från Åbo till Långnäs hade jag dessutom färska is- och turrapporter som stöd.
Saken var klar och jag fick några turkamrater med mig för en skön tur under veckoslutet med två övernattningar från Åland till Åbo.
På måndagen hade dock väderleksprognosen förändrats totalt och fönstret var på väg att stängas. Det blev nya planer och jag fick med mig fyra turkamrater, som jag gjort turer med i snart tio år, för en snabbtur med start klockan sex på onsdag morgon från Åbo.
På väg ut från Hirvensalo, Åbo.
Vi tog oss ner på Långvattnet och cyklade först på snöbelagd is längs Hirvensalos sydsida innan vi kom ut på Erstans blanka snöfria isar.
Det var -10 grader kallt, men den uppstigande solen värmde först våra sinnen och snart även kropparna. På Erstan var isen jämn och hård, men dubbdäcken gav tillräckligt fäste och rullade bra på isen. Här fanns ändå turens svagaste isar och under en skridskotur några dagar tidigare från Hirvensalo till Lillmälö hittade jag flera platser där ispiken gick genom med ett ganska lätt slag.
På Erstans blanka isar.
Misstänkta partier cyklade vi således runt, trots att jag hade en ispik med mig för att vid behov kunna kolla isen.
Alla hade också isdubbar runt halsen, vattentätt packade reservkläder och två kastlinor i gruppen, för att kunna hantera en situation om någon går genom isen, något vi ändå ville undvika till det yttersta.
Vi hade ingen övernattningsutrustning med oss, men alla hade dunjacka och dunbyxor och vi hade en nödbivacksäck samt liggunderlag i fall någon skulle skada sig så pass illa att evakuering skulle bli nödvändig. Klart var i alla fall att hjälpen skulle vara mycket långt borta under en nödsituation mitt på Skiftet.
Jag gjorde ett försök att korsa farleden en bit norr om Haverö, men fann det för riskfyllt, så vi fortsatte ner till Lillmälö för att ta färjan till Nagu.
Bakom oss hade vi nu en första etapp på 30 km. Väl på andra sidan fortsatte vi cykla i sol och medvind på blanka isar via Själö tills en svag ränna tog oss tillbaka till Raggfjärden som vi åkte på tills vi kom upp på Korpovägen, som vi fortsatte på ända till Galtby, med lunchpaus i Korpo.
Söder om Houtskär.
Efter färjan till Houtskär började det bli intressantare.
Vi hade nu en överfart på 45 km is till Kumlinge över Skiftet. Isen var täckt av mycket hård vindpackad tunn skorpsnö, vilket minskade på farten avsevärt. Det var ändå fint med vinden i ryggen och solen lysande över öppna vita vidder, något man ytterst sällan får uppleva i dessa trakter.
Isen var så tjock att det var meningslöst att pika.
Mitt på Skiften gjorde jag ändå ett försök, då en av turens deltagare, som inte kunde mycket om is, insisterade. Efter 15 cm gav jag upp, då isen var mycket hård. Helt klart över 20 cm is där. Jag höll hela tiden ögonen öppna efter eventuella vindbrunnar men såg ingenting suspekt.
Nära Kumlinge.
Klockan var närmare sex och solen på väg ner när vi anlände till Kumlinge. Det mesta av krafterna var dessutom slut. Vi beslöt oss nu för att ta det säkra före det osäkra och invänta färjan från Kumlinge till Vårdö.
I den varma väntstugan hade vi gott om tid att äta och vila.
Ingen färja syntes dock till när den skulle komma och ett telefonsamtal bekräftade att ifrågavarande färja nu körde på en helt annan linje. Alternativen var att övernatta i väntstugan, ta första färjan på morgonen och med lite tur eventuellt hinna till Mariehamn för att komma till Åbo på kvällen.
Det andra alternativen var att cykla 45 km till Långnäs, varav den största delen på okänd is i mörker, något vi innan turen bestämt oss för att undvika.
Vi fortsatte.
Att vi fortsatte är ett skolexempel både på hur man ska göra och hur man inte ska göra: De flesta olyckor sker när man har bråttom att hinna någonstans och bara fortsätter trots att tröttheten och förnuftet säger annat.
Å andra sidan gjorde vi helt rätt när vi tog oss an det sista partiet först efter att vi vilat och ätit ordentligt.
Förhandsstudier av topografin och noggranna studier av israpporter och satellitbilder gjorde dock att jag var tämligen säker på isen. Det var endast området närmast Långnäs som var osäkert.
Det gick mycket långsamt på isen över Delet, då den även här var täckt av ett tunt vindpackat lager skorpsnö. Alla gränser i snö och is korsades långsamt, för att vi skulle kunna se på isen ordentligt.
När vi närmade oss Långnäs började isen vara mera uppsprucken i stora fastfrysta flak och vi beslöt oss för att inte fortsätta närmare, utan istället ta oss upp på land och cykla på väg, trots att det blev en ordentlig omväg.
Efter närmare fyra timmars cykling anlände fem rejält trötta män till Långnäs vid tvåtiden på natten för att vänta på färjan hem. Nu visade min mätare 180 km sedan hemmets dörr, varav närmare 130 km på is.
Det blev en mycket tuff och minnesvärd tur, som i mitt tycke förtjänar epitetet episk.
Turen är heller inte lätt att upprepa. Förra gången isläget gjorde det möjligt var 2011 och innan dess 2003.
Slutligen ett varningens ord om isar. Det kan tyckas att vi tog lätt på saken när vi gjorde en dylik tur.
Det är fel intryck. I bakgrunden finns många års friluftserfarenhet, beprövad utrustning och mycket övning av isläsning som långfärdsskridskoåkare, i tillägg till allt förhandsarbete.
Isen är ett dynamiskt underlag man aldrig ska ta lätt på. Isdubbarna ska alltid med!
Peter Nylund
Juhas video från turen: https://youtu.be/NPHAZbdDbFw