Förslaget utgår från en uppfattning om lata arbetslösa som inte anstränger sig tillräckligt.

Denna vecka röstar riksdagen om regeringens förslag om förändringar i arbetslöshetsskyddet. Lagändringen innebär att man i fortsättningen kan skära ner arbetslöshetsskyddet med 4,65% om man som arbetslös inte arbetat eller deltagit i de tjänster som TE-centralen erbjuder för att befrämja sysselsättningen. I praktiken innebär detta med andra ord att arbetslösa i fortsättningen kommer att bestraffas – för att de är arbetslösa.

Modellen, som missvisande nog kallats för “aktiveringsmodell” har fått enorm kritik av både experter och arbetslösa. Riksdagsledamöterna har under den senaste veckan fått närmare hundra mail av personer som upplever denna nedskärning som djupt orättvis. Till och med grundlagsutskottet uttryckte kritik mot förslaget på grund av att man i fortsättningen kommer att bestraffa arbetslösa på basis av faktorer som de arbetslösa inte själv kan påverka.

Man kan skicka hur många arbetsansökningar som helst och gå på hur många anställningsintervjuer som helst, men ändå bestraffas av denna modell, om man inte lyckas hitta någon jobbkeikka trots många ansträngningar och aktivt arbetssökande. Samma problem gäller åtgärderna för att befrämja sysselsättning. Det är inte de arbetslösa som bestämmer nivån på de resurser som används för lönessubventionerat arbete, utbildning och kurser, och resurserna är tyvärr helt otillräckliga i förhållande till behovet.

Hur motiverar då regeringen ett lagförslag som detta? Genom att säga att det kommer att förbättra sysselsättningen. Regeringen utgår med andra ord från att det nog finns arbetsplatser och arbete för alla de flera hundra tusen finländska arbetslösa arbetssökandena. Därför säger detta lagförslag väldigt mycket om regeringens människosyn. Hela förslaget utgår från en uppfattning om lata arbetslösa, som helt enkelt inte anstränger sig tillräckligt för att söka arbete. Förslaget är även ett klassiskt exempel på hur man ifråga om låginkomsttagare aktiverar enbart genom käpp, bestraffning, kontroll och nedskärningar. I fråga om höginkomsttagare argumenterar man istället för att motivera genom belöning och bonusar.

Jämför människosynen som genomsyrar detta nedskärningsförslag med hur regeringen argumenterat för en liberalisering av alkoholpolitiken. Många av speciellt samlingspartiets riksdagsledamöter har fått det att framstå som om det är en stor människorättsfråga att i fortsättningen få köpa fyrans öl från butiken. Finlands nuvarande alkohollagstiftning har beskrivits med ord som “kontrollstat”.

I fråga om rätten att få köpa starkare öl från butiken argumenterar regeringen med att man ska ha tilltro till individen, respektera allas frihet och minska på onödiga normer och onödig kontroll. I fråga om en reform av socialskyddet som kommer att påverka alla finländska arbetslösa arbetssökande och deras utkomst på basis av faktorer de inte själv kan påverka, glömmer man genast alla principer om frihet och tillit. Ifråga om låginkomsttagare är det bara kontroll som gäller.

Lokala riksdagsledamöter som skriver kolumner i ÅU med jämna mellanrum är Stefan Wallin (SFP), Eeva-Johanna Eloranta (SDP), Li Andersson (VF), Ville Niinistö (De gröna) och Saara-Sofia Sirén (Saml.).

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*