Författarna är en utsatt grupp — en del förlag är inte egentligen intresserade av produkten

För första gången i mitt liv besökte jag en bokmässa den här hösten.

Tidigare i oktober var jag på bokmässan i Åbo. Upplevelsen var mycket ambivalent.

Å ena sidan blev jag överväldigad av det enorma antalet böcker och författare som gett ut nya romaner bara under det pågående året.

Det är fantastiskt vilken skatt vi här har. Människor sitter hela tiden, på alla tänkbara håll i vårt land, och skapar fiktiva världar, befolkade med människor som kunde vara av kött och blod.

En del av oss läser böcker som förströelse och kanske verklighetsflykt, andra vill medvetet vidga sina egna perspektiv.

Men i båda fallen är det författarna som erbjuder oss läsare möjlighet till allt det här. Utan deras böcker skulle våra liv vara fattigare.

Det gäller ju för all konst att konstnären, författaren, skapar något som inte skulle finnas utan hens skapande akt. På det sättet hjälper konsten oss också religiöst, att bättre förstå vad föreställningen om Gud som skapare riktigt kan betyda.

Men jag förblev alltså ambivalent inför mässbesöket. Besöket färgades nog mera av inslag som jag upplevde mindre positiva.

De stora människomassorna gjorde att ljudnivån var mycket hög. Och bortslumpandet av böcker gav ett beklämmande intryck. Är inte författarnas insatser mera värda?

Förlagens kommersialism gav inte heller något sympatiskt intryck.

Författare tycktes utkommenderade av sina förlag. Snällt satt det någon debutant eller etablerad skribent i olika hörn med mikrofoner framför sig.

Meningen var väl att man skulle berätta om sin bok eller föra en saklig diskussion med andra kring boken.

Men det hela drunknade vanligen i oljudet omkring. Få tycktes se seriöst på dessa personer som satt där för att väcka intresse för sina alster.

Varje författare skulle vara förtjänt av ett värdigare öde.

Upplevelsen parades hos mig ihop med mina egna erfarenheter.

Under de senaste åren har jag stiftat närmare bekantskap med hur förlagsvärlden fungerar.

Jag trodde att jag var luttrad efter år som forskare och skribent till vetenskapliga texter. Processen att få dem publicerade är ofta lång och svår.

Det jag mötte när jag sände mitt försök att skriva fiktion till en rad förlag var trots allt mycket jobbigare.

Läser man, också stora, författares erfarenheter av sina första försök att bli publicerade tyder det på att mönstret är universellt. Det är kämpigt att bli författare.

Det som jag framför allt har svårt med är upplevelsen, både vid bokmässan och i mötet med en del förlag (dock inte alla), att man egentligen inte är intresserad av produkten, av det som författaren velat skapa.

Om vi i vår kultur faktiskt tycker att författarskap är viktigt, så borde vi finna sätt att ta bättre hand om dem som dagligen sitter vid sina skrivpulpeter.

Att de gör det gör nämligen vår jord till en värdefullare plats.

PS Det här är inte avsett som en klagovisa av en författardebutant. Det är ett försök att lyfta fram dem som satsar hela sitt liv på att skapa, för allas vår skull

 

 

 

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*