Fördjupat: Vissa bestyr och vissa ideologier

Möjligen kan vi inte tala om en verklig debatt, men två mycket intressanta frågor ligger på bordet. Det gäller å ena sidan vem som ska stå för tågtrafiken på våra järnvägar och å andra sidan vem som ska stå för vår hälsovård. Om vi ska tro minister Anne Berner så har frågorna kommit upp för att vi nu i Finland äntligen har förstått att börja tänka fritt och liberalt.
I själva verket är allt detta inte alls nytt. Låt oss se på järnvägarna först. Frågan har legat på bordet lika länge som järnvägarna har funnits. Privat eller statligt?
Historiskt sett är det rätt att kalla Storbritannien för järnvägarnas urhem. Där uppstod järnvägarna som privata företag. Statens roll inskränkte sig till att reglera – och det också ganska försiktigt. Något statligt deltagande i järnvägsbyggandet och tågtrafiken var det inte fråga om (förrän långt senare).

Andra länder valde andra modeller. När man några år senare började bygga järnvägar i Belgien gick man in för ett helstatligt system. I Tyskland uppstod ett blandsystem. Och så vidare.
I Sverige fördes debatten mycket öppet. Den annars så liberale finansministern, J. A. Gripenstedt, som oftast talade för privata lösningar, höll starkt fast vid åsikten att järnvägarna skulle byggas av staten. Han hävdade i ett tal i riddarhuset 1853 att det nu bara är så att det inom samhället ”finns vissa bestyr, som är av sådan beskaffenhet att de aldrig kan eller bör från samhällsstyrelsen avskiljas.” Riksdagen fattade beslut om att det svenska stambanenätet skulle bli statligt. De privata företagen kunde mycket väl bygga bibanor.
Senare kom samma debatt att föras i Finland och vid lantdagen 1872 beslutades att också de finländska stambanorna skulle förbli i statlig ägo.

Utvecklingen inom hälsovården är inte helt likadan, men historiskt sett finns det intressanta paralleller med dagens hälsovård. Omhändertagandet av sjuka har sedan urminnes tider varit en kollektiv angelägenhet, men på det lokala planet. Kloka gummor och medicinmän har ställt upp för sina sjuka medmänniskor. Ofta, givetvis, med ganska dålig framgång. Inom eliten och överklassen har sjukvården tagit andra banor. Betalda specialister har stått för insatserna; troligen med något större framgång.
Tanken på att staten skulle ha ett ansvar för medborgarnas hälsa utvecklades på 1800-talet. Otto von Bismarck kommer man väl främst ihåg som konservativ maktpolitiker, men han är faktiskt initiativtagaren till sjukförsäkringssystemet.
Det framväxande samhälleliga engagemanget tog naturligtvis inte död på elitens privata sjukvård. Den lever vidare i form av Mehiläinen, Terveystalo och allt vad de nu heter.

I den dagsaktuella debatten försöker centerpartisten Berner och hennes likasinnade i samlingspartiet hävda att frågan är rent praktisk: hur ska vi skapa järnvägstrafik som är så bra, billig och omfattande som möjligt? Hur ska vi skapa en tillgänglig och kostnadseffektiv sjukvård? Den aspekten är givetvis central, men det är vilseledande att påstå att den vore den enda. När Li Andersson och andra vänsterpolitiker hävdar att högerpolitikerna har en ideologisk agenda bakom privatiseringsivern har de helt rätt. Hur mycket Berner & Co än hävdar motsatsen.
Den ideologiska aspekten kan uttryckas i frågan: ska vi lösa våra gemensamma problem och utmaningar med gemensamma insatser eller med hjälp av privata initiativ.
Socialdemokratin och vänstern i övrigt har traditionellt hävdat att vi ska sträva efter att göra det gemensamt; statligt, kommunalt eller kooperativt. Den ekonomiska liberalismen, sådan den tolkas i samlingspartiet, påstår det motsatta: det är bäst att låta det privata initiativet lösa våra gemensamma problem. Tanken är inte ny. Senator Leo Mechelin framhöll på 1890-talet att det inte ankom på det allmänna att blanda sig i sådant som den enskilda företagsamheten hade både rätt och kompetens att sköta.

Det finns naturligtvis inga skäl att tolka frågeställningen fundamentalistiskt. Inte ens i Nordkorea står staten för allt och inte ens i Ryssland står de privatkapitalistiska oligarkerna för allt.
Det är fråga om en trend. När det står och väger, hur ska vi tendera att tänka? Jag tror inte att det finns särskilt många praktiska skäl som skulle tala för en privatisering. Troligen är det i första hand tvärtom. Men det finns en risk att den starka nyliberalistiska vågen sköljer över alla förnuftiga invändningar. Jag kan föreställa mig att Anna-Maja Henriksson inte har något emot Leo Mechelins ståndpunkt om privat företagsamhet; det kan inte vara därför hon i lördagens Ykkösaamu-sändning talade för att ta en paus i vårdreformsprocessen. Hon gjorde det av rent praktiska skäl. Och däri har hon naturligtvis rätt.
Berner och hennes vapendragare säger att det inte alls är fråga om att staten eller samhället skulle överlåta ansvaret på privat företagsamhet. Ansvaret ligger fast i det offentligas händer; det är bara verkställandet som skulle privatiseras.
Må så vara. Men privat företagsamhet följer andra regler än offentlig verksamhet; har andra mål. Och det är ingalunda oväsentligt. Jag tror liksom Gripenstedt att det finns vissa bestyr, som är av sådan beskaffenhet att de aldrig kan eller bör från samhällsstyrelsen avskiljas.

Jan-Erik Wiik

Aktuell med boken ”Vägar av järn till landets värn” om storfurstendömet Finlands järnvägspolitik.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.


*